Teologi och trosbekännelse

Evangeliet – kyrkans trosskatt

Grunden till den ortodoxa kristna tron är evangeliet, dvs. Kristushändelsen, apostlarnas förkunnelse och den helige Andes utsändning. Evangeliet är den trosskatt (depositum fidei) som apostlarna på uppdrag av Kristus har anförtrott åt kyrkans ledare (jfr 1 Kor 11:22 Thess 2:152 Thess 3:61 Tim 6:202 Tim 1:122 Tim 1:14Jud 3). Denna trosskatt utvecklades till Nya testamentet samt fornkyrkans gudstjänstliv och fromhetsliv.

Trosskatten och apostlarnas efterföljare

Biskoparna, apostlarnas efterföljare, förvaltar och bevarar denna trosskatt genom (a) att förkunna evangeliet, förvalta sakramenten och leda delkyrkorna (ecclesiae particulares); (b) att tillsätta präster som förkunnar evangeliet, förvaltar sakramenten och leder församlingarna; och (c) att samlas i kyrkomöten för att under den helige Andes ledning avgöra lärostrider och ordningsfrågor.

De viktigaste kyrkomötena i kyrkans historia är de sju ekumeniska koncilierna: Nicaea I (325), Konstantinopel I (381), Efesos (431), Chalcedon (451), Konstantinopel II (553), Konstantinopel III (680-681) och Nicaea II (787). Dessa kyrkomöten avgjorde de viktigaste lärostriderna och ordningsfrågorna som hotade världskyrkans (ecclesia universalis) enhet.

Trosbekännelsen

De två första ekumeniska koncilierna sammanställde den nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen:

Jag tror på en enda Gud,
allsmäktig Fader,
skapare av himmel och jord,
av allt, både synligt och osynligt.
Och på en enda Herre, Jesus Kristus,
Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid,
ljus av ljus, sann Gud av sann Gud,
född och icke skapad,
av samma väsen som Fadern,
på honom genom vilken allt blev till;
som för oss människor
och för vår frälsnings skull
steg ner från himlen
och blev kött genom den helige Ande
av jungfru Maria
och blev människa;
och som blev korsfäst för oss
under Pontius Pilatus,
led och blev begravd,
som uppstod på tredje dagen
i enlighet med skrifterna,
steg upp till himlen,
sitter på Faderns högra sida
och skall återkomma i härlighet
för att döma levande och döda,
och vars rike aldrig skall ta slut.
Och på den heliga Ande,
som är Herre och ger liv,
som utgår av Fadern,
som tillsammans med Fadern och Sonen
blir tillbedd och förhärligad
och som talade genom profeterna.
Och på en enda, helig,
katolsk och apostolisk kyrka.
Jag bekänner ett enda dop
till syndernas förlåtelse
och väntar på de dödas uppståndelse
och den kommande världens liv.
Amen.

Denna trosbekännelse är ortodoxa kyrkans främsta bekännelseskrift och trosregel (norma normata).

Nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen bygger på äldre dopbekännelser. När människor ville bli döpta i fornkyrkan blev de katekumener som under en tid tog emot trosundervisning (katekes). Vid dopet förhördes dopkandidaten på tron. Dopgudstjänstens trosförhör gav upphov till dopbekännelsen. Fortfarande i dag ingår trosbekännelsen i ortodoxa kyrkans dopgudstjänst.

När världskyrkans enhet hotades av olika lärostrider började kyrkans ledare använda trosbekännelserna från dopgudstjänsterna som en trosregel för att fastslå de viktigaste gemensamma bindande lärorna (trosartiklarna). Vid de ekumeniska koncilierna enades världskyrkans biskopar om den nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen som gemensam trosregel och bekännelseskrift.

De senare ekumeniska koncilierna tillförde egentligen inte några nya trosartiklar utan handlade om hur teologin skulle tolka trosartiklarna om förhållandet mellan den historiske Jesus och Guds eviga Ord; att stå fast vid att Jesus Kristus var sann Gud och sann människa.

Den kyrkliga teologin

Den ortodoxa kyrkliga teologins uppgift är att tolka och förklara trosskatten som utgör grunden till kyrkans förkunnelse, gudstjänstliv och fromhetsliv. Den ortodoxa kyrkliga teologins källor (norma normans) är den heliga skriften (Nya testamentet och Gamla testamentet tolkat i ljuset av evangeliet) och den heliga traditionen. Förnuftet brukar framför allt uppfattas som ett teologiskt redskap, inte en källa. Naturrätten likställs traditionellt i ortodox teologi med de tio budorden.

Den heliga traditionen är inte endast ett historiskt fenomen (dvs. den apostoliska traditionen) i ortodoxa kyrkan utan också ett karismatiskt och entusiastiskt fenomen. Den heliga traditionen kan beskrivas som de ständiga vittnesbörden om den helige Andes liv i ortodoxa kyrkan. Detta innebär att all teologi måste prövas mot gudsfolkets (både ämbetsbärarnas och lekfolkets) ständiga erfarenhet av Guds mysterium i kyrkans gemenskap (sensus fidelium). Därför är kyrkofädernas och helgonens liv och skrifter (consensus patrum) samt kyrkans gudstjänstliv och fromhetsliv (lex orandi est lex credendi) viktiga teologiska källor.

Annonser
%d bloggare gillar detta: