Kategoriarkiv: Tro och liv

Sakrament

Ordet “sakrament” (av latinets sacramentum) används för att översätta det grekiska ordet μυστήριον (mysterion). Detta begrepp används i teologin för att beteckna nådemedlen. Kyrkofäderna använde sakramentsbegreppet för att beteckna alla heliga handlingar som uttryckte det nådefulla förhållandet mellan Gud och människa, t.ex. dopet, nattvarden, Herrens bön, fasta, allmosor, klosterlivet osv.

Den västkyrkliga skolastiska teologin utvecklade på 1100-talet en ny förståelse av sakramentsbegreppet. Denna nya förståelse byggde på Aristoteles filosofi (läran om sakramentens fyra orsaker – materialorsak, formalorsak, efficientorsak och finalorsak) och medeltida talmystik (läran om sakramentens sjutal). Denna nya förståelse av sakramentsbegreppet ledde till att sakrament enbart kom att användas om dopet, konfirmationen, nattvarden, äktenskapet, ämbetet, boten och sjukasmörjelsen.

Den västkyrkliga teologin påverkade också de östkyrkliga teologerna. På 1200-talet började en del grekiska teologer tala om de sju sakramenten och kopplade sjutalet till den helige Andes sju gåvor (jfr Jes 11:2f LXX). Men det dröjde till 1600-talet innan ortodoxa teologer fullt ut började använda det skolastiska sakramentsbegreppet i katekeser och bekännelseskrifter. Det skolastiska sakramentsbegreppet och sakramentens sjutal är inte bindande lära i ortodoxa kyrkan utan endast teologiska åsikter.

Nutida teologer försöker skapa en ny förståelse av sakramentsbegreppet som knyter an till fornkyrkan och kyrkofäderna istället för aristotelisk filosofi och medeltida talmystik. Därför talar en del nyare teologer om Kristus som ursakramentet och kyrkan som grundsakramentet. Kristushändelsen är det nådemedel som instiftade nya förbundet och återupprättade det nådefulla förhållandet mellan Gud och människorna. Kyrkan är det nya förbundets gemenskap uppbyggd kring dopet, nattvarden, apostlarnas utsändning (det vigda ämbetet) och den gemensamma bekännelsen av den ortodoxa kristna tron. Men ortodox kateketisk tradition håller fast vid att tala om de sju sakramenten:

  • Den kristna initiationens sakrament:
    • Dopet
    • Myronsmörjelsen (konfirmationen)
  • Den kristna gemenskapens sakrament:
    • Eukaristin (nattvarden)
  • Det kristna livets sakrament:
    • Äktenskapet
    • Det vigda ämbetet (biskop, präst och diakon)
  • Det kristna helandets sakrament:
    • Boten (omvändelse och försoning)
    • De sjukas smörjelse

Dessa är de sju främsta sakramenten kring vilka kyrkans liv kretsar. Apostlarnas efterföljare, de vigda ämbetsbärarna, leder det högtidliga firandet av dessa sakrament i kyrkans gemenskap.

Skrift och tradition – källorna till Guds särskilda självuppenbarelse

Guds självuppenbarelse är grunden till den ortodoxa kristna tron. Ortodoxa kyrkan bekänner att Gud uppenbarar sig för mänskligheten genom den helige Ande. Gud uppenbarar sig för att människorna ska kunna ingå gemenskap (förbund) med Gud. Jesus Kristus, Guds människoblivna Ord, är fullheten av Guds självuppenbarelse.

Skrift och tradition

Ortodoxa kyrkan bekänner två källor till kunskap om Guds särskilda självuppenbarelse: (a) den heliga skriften och (b) den heliga traditionen. Ortodoxa teologer brukar säga att skriften har formats genom inspiration (gr. empneusis) och den helige Andes ledning (gr. epistasia). Inspiration kan förstås som en kausal egenskap eller en kvalitativ egenskap eller båda delar. Inspiration som kausal egenskap innebär att Guds Ande är orsaken till det inspirerade medan inspiration som en kvalitativ egenskap innebär att det inspirerade förmedlar Guds Ande. Den heliga traditionen har däremot endast formats av den helige Andes ledning. Skriften och traditionen är inte två olika uppenbarelser utan två vittnesbörd om Guds enda självuppenbarelse, genom den helige Ande, som fullbordas i Jesus Kristus. Den heliga skriften är den främsta källan till Guds självuppenbarelse, men den är inte självtillräcklig eftersom den kan tolkas på många olika sätt. Den heliga traditionen kan därför sägas vara den rätta utläggningen och förkunnelsen av Guds självuppenbarelse som framför allt förmedlas genom skriften.

Bibeln

Skriften består av Gamla testamentet och Nya testamentet (dvs. Bibeln). Ortodoxa kyrkan erkänner också tilläggen till Gamla testamentet (de deuterokanoniska eller apokryfiska skrifterna). Septuaginta, den antika grekiska översättningen av Gamla testamentet, har sedan fornkyrkan varit den bibelöversättning som används i gudstjänsten. Därför har Septuaginta en särställning i ortodoxa kyrkan, men den anses inte vara en ofelbar översättning. Den ortodoxa teologin tar hänsyn till både den hebreiska texten och Septuaginta när den ska utlägga Gamla testamentet.

Skriftutläggning

Den traditionella ortodoxa skriftutläggningen skiljer mellan skriftens bokstavliga mening och dess andliga mening. Den bokstavliga meningen består av två delar: (a) den historiska betydelsen och (b) den metaforiska betydelsen. Den andliga meningen består av tre delar: (a) den allegoriska betydelsen, som syftar på Jesus Kristus och hans kyrka; (b) den anagogiska betydelsen, som syftar på evigheten och den kommande världen; och (c) den tropologiska betydelsen, som syftar på människans själ och den moraliska tillämpningen av skriften. Skriftens andliga mening riktar sig till tron (den allegoriska betydelsen), hoppet (den anagogiska betydelsen) och kärleken (den tropologiska betydelsen) som är grunderna i den kristna gudsrelationen.

Tradition och trosbekännelse

Den heliga traditionen består av Andens ledning i kyrkan. Guds självuppenbarelse syftar till att bjuda in människorna till en gemenskap med Gud. Fullheten av denna gemenskap består av den allmänna kyrkan (ecclesia universalis) som bekänns i trosbekännelsen (”en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka”). Därför bekänner ortodoxa kyrkan det samstämmiga vittnesbördet om den gemensamma tro som lokalkyrkorna har tagit emot som ett uttryck för den helige Andes ledning. Ortodoxa kyrkan bekänner de sju ekumeniska konciliernas lärobeslut som de främsta uttrycken för den helige Andes ledning och vittnesbörd om den heliga traditionen. Den Nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen intar en särställning i den heliga traditionen som en sammanfattning av huvudpunkterna i Guds självuppenbarelse. Andra viktiga uttryck för den heliga traditionen är kyrkofädernas skrifter, kyrkans gudstjänstliv och helgonens föredöme.

Treenigheten och gudmänniskan

Ortodoxa kyrkans två viktigaste lärosatser är treenigheten och gudmänniskan. Dessa lärosatser sammanfattas i Nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen och förtydligades i de senare ekumeniska konciliernas lärobeslut. Ledmotivet i kyrkofädernas teologiska reflektion var att vad som hade hänt genom Jesus från Nasaret bestämdes av vad han är i förhållande till Gud och människorna. Denna teologiska process hänger samman med att evangeliet inkulturerades i en den icke-judiska kulturen som saknade judarnas bibliska förförståelse för Guds fullständiga självuppenbarelse i kristushändelsen. För att kunna förkunna evangeliet i denna nya icke-judiska kontext utvecklade de tidiga kyrkofäderna en frälsningsontologi på grundval av den bibliska frälsningshistorien. Guds allmänna självuppenbarelse skapade förutsättningen för att kunna förkunna evangeliet i denna nya kontext.

Läran om treenigheten är en följd av den tidiga kyrkans teologiska reflektion kring Guds frälsningshistoriska självuppenbarelse så som de apostoliska urförsamlingarna firade och förkunnade den och så som Bibeln skildrar den. De tidiga kyrkofäderna började reflektera kring Guds agerande subjekt i de bibliska skildringarna av Guds frälsningshistoriska självuppenbarelse. Kyrkofäderna kom fram till tre huvudsakliga uppenbarelsesubjekt: Fadern, Gud så som transcendent skapare oberoende av skapelsen; Ordet, Gud så som självuppenbarelse för människorna; Anden, Gud så som immanent närvaro i skapelsen. En del kyrkofäder identifierade Guds Vishet med Ordet, medan andra identifierade den med Anden.

I den bibliska skildringen av Guds självuppenbarelse kallas Guds agerande subjekt i skapelsen för Fader, Ord, Ande, Vishet osv. I Nya testamentet identifieras Guds Ord med Jesus från Nasaret. Frågan var hur dessa olika gudomliga, agerande subjekt i frälsningshistorien hörde ihop med den bibliska läran om att det finns en enda Gud – den judiska förbundsguden som de tidiga kristna teologerna identifierade med den enda gudom som de gamla grekiska filosoferna hade kommit fram till genom sina filosofiska reflektioner.

En lösning var att se de olika uppenbarelsesubjekten som olika roller som Gud spelade i frälsningshistorien. Problemet med denna lösning var att de olika uppenbarelsesubjekten uppvisar en ömsesidighet till varandra i den bibliska skildringen av Guds självuppenbarelse. Därför kan man inte se dessa uppenbarelsesubjekt som olika roller som efterträder varandra eftersom några av dem finns samtidigt i Guds självuppenbarelse.

En annan lösning var att se en del av dessa uppenbarelsesubjekt som uppenbarelsemedel väsensskilda från Gud i sig. Problemet med denna lösning är att uppenbarelsesubjekten tillskrivs i Bibeln och urkyrkans gudstjänstliv egenskaper som hör till Guds väsen (dvs. till vad Gud är). Denna lösning riskerade att göra uppenbarelsesubjekten till halvgudar vilket var oförenligt med den bibliska monoteismen.

Lärosatsen om Treenighet blev fornkyrkans lösning på detta problem. De ekumeniska koncilierna och kyrkofäderna fastslog att de tre uppenbarelsesubjekten (även kallade hypostaser eller personer) är egna gudomliga existenssätt i förhållande till varandra som tillsammans är den enda Gudomen: tre personer av samma väsen med sina egna personliga egenskaper i förhållande till varandra. Dessa inomgudomliga relationer beskrevs med metaforer hämtade från Bibeln: Fadern är ofödd, Sonen är född av Fadern, och Anden utgår av Fadern.

Treenighetsläran ledde dock till nya teologiska frågeställningar om Jesus Kristus. Detta bidrog till att utveckla läran om gudmänniskan. I den bibliska skildringen av Guds självuppenbarelse tillskrivs Jesus från Nasaret inte bara gudomliga egenskaper utan också mänskliga egenskaper. Vad var förhållandet mellan de gudomliga egenskaperna och de mänskliga egenskaperna hos Kristus? Kyrkofäderna och de ekumeniska koncilierna kämpade för att hålla fast vid Guds bibliska självuppenbarelse istället för att låta teologins lärosatser utvecklas på ett sådant sätt att de förlorade sin Guds frälsningshistoriska självuppenbarelse. Det ekumeniska konciliet i Kalcedon 451 fastslog gentemot alla teologiska spekulationer att kyrkans gemensamma tro är att Jesus Kristus är ett enda subjekt som är sann Gud och sann människa.

Det fortsatte förekomma teologiska spekulationer i fornkyrkan om förhållande mellan mänskliga egenskaper och gudomliga egenskaper hos Jesus Kristus som riskerade att reducera teologin till en rationalistisk religionsfilosofi. De efterföljande ekumeniska koncilierna fortsatte att kämpa för att stå emot teologiska spekulationer som försökte skapa rent religionsfilosofiska trosföreställningar som inte utgick från Guds frälsningshistoriska självuppenbarelse som framför allt förmedlas genom de bibliska skrifterna.

Guds självuppenbarelse och kristen tro

Den kristna gudsrelationen i denna värld består av tro, hopp och kärlek. ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.” (1 Kor 13:13). Det är endast genom tron vi kan uppleva Gud nu, men i evigheten kommer vi att skåda Gud direkt utan att behöva tro. ”Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se.” (Heb 11:1). ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.” (1 Kor 13:12) ”Mina kära, nu är vi Guds barn, men det har ännu inte blivit uppenbart vad vi kommer att bli. Vi vet dock att när han uppenbarar sig kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är.” (1 Joh 3:2). Tron är vårt inledande svar på Guds självuppenbarelse. Tron är grunden till våra trosföreställningar och troserfarenheter.

Den kristna teologin skiljer mellan Guds allmänna självuppenbarelse och Guds särskilda självuppenbarelse. Guds allmänna självuppenbarelse är de spår av Gud vi finner i hela skapelsen och vår livserfarenhet med hjälp av filosofi, vetenskap och andra religioner. ”Ty ur storheten och skönheten hos det skapade träder bilden av dess upphovsman fram för tanken.” (Vish 13:5). ”Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga.” (Rom 1:20). ”Hedningarna har inte lagen, men om de av naturen fullgör lagens krav, då är de sin egen lag fast de saknar lagen. Därmed visar de att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan; om det vittnar också deras samvete och deras tankar när tankarna anklagar varandra och försvarar sig. ” (Rom 2:14f). ”Men ändå gav han vittnesbörd om att han finns, genom allt gott som han gör. ” (Apg 14:17). ”Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom.” (Apg 17:27f). ”När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er. ” (Apg 17:23). Men alla våra trosföreställningar och troserfarenheter som bygger på Guds allmänna självuppenbarelse måste prövas mot Guds särskilda självuppenbarelse.

Guds särskilda självuppenbarelse är Guds verksamma Ord i frälsningshistorien som omfattar det gamla förbundet med judarna och det nya förbundet genom Jesus Kristus (dvs. Kristi kyrka). I Gamla testamentet kan vi läsa om hur Herrens Ord kommer till profeterna och uppenbarar Gud. I Nya testamentet kan vi läsa om hur Guds verksamma Ord blev människa. ”Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.” (Joh 1:14). ”Jesus svarade: ”Så länge har jag varit tillsammans med er, och ändå känner du mig inte, Filippos? Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du då säga: Visa oss Fadern? Tror du inte att jag är i Fadern och Fadern i mig? De ord jag säger er, dem talar jag inte av mig själv; Fadern är i mig och utför sina gärningar. Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig. Eller tro åtminstone för gärningarnas skull. Sannerligen, jag säger er: den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större. Ty jag går till Fadern, och vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen. Om ni ber om något i mitt namn skall jag göra det.” (14:9-14). ”Han är den osynlige Gudens avbild” (Kol 1:15).

Gud ger sig själv fullständigt till mänskligheten genom frälsningshistorien. Bibeln skildrar frälsningshistorien, kyrkofäderna förkunnar frälsningshistorien och de ekumeniska koncilierna bekänner frälsningshistorien. Ortodoxa kyrkan firar, förkunnar och bekänner Guds frälsningshistoriska självuppenbarelse genom sakramenten, gudstjänsterna och trosläran.

Vår tro leder till förtröstan, hopp och kärlek. ”Han har gett oss sina stora och dyrbara löften, för att ni tack vare dem skall bli delaktiga av gudomlig natur sedan ni kommit undan det fördärv som begäret drar med sig i denna värld. Sök därför med all iver att till er tro foga styrka, till styrkan kunskap, till kunskapen självbehärskning, till självbehärskningen uthållighet, till uthålligheten gudsfruktan, till gudsfruktan broderlig omtanke och till omtanken kärlek.” (2 Pet 1:4-7). Men tron är inte endast något personligt utan något vi tar emot från kyrkan. ”Men hur skall de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Hur skall de kunna tro på den som de inte har hört? Hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar? Hur kan någon förkunna utan att vara utsänd? Det står skrivet: Skönt ljuder stegen av dem som bär bud om goda ting. Men alla lyssnade inte till budskapet. Ty Jesaja säger: Herre, vem satte tro till det vi förkunnade? Så bygger tron på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi ord.” (Rom 10:14-17). Våra personliga trosföreställningar och troserfarenheter måste prövas mot kyrkans gemensamma tro. ”Ta det som du har hört av mig till mönster för en sund förkunnelse, i tro och kärlek genom Kristus Jesus. Bevara genom den heliga anden som bor i oss det goda som har anförtrotts dig.” (2 Tim 1:13f.)

Ortodoxa kyrkan har fullmakt att pröva och bedöma den tro som förkunnas i kyrkans namn. Nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen är Ortodoxa kyrkans gemensamma trosregel och ger riktlinjerna för all ortodox kyrklig teologi. Kyrkans lärosatser (dogmer) begränsar inte Gud utan syftar till att leda våra trosföreställningar och troserfarenheter till Guds självuppenbarelse som vi tillsammans firar, förkunnar och bekänner i kyrkans trosgemenskap. Kyrkans lärosatser är vägmärken som visar vägen till Gud. De visar den väg till Gud som kyrkofäderna och helgonen genom alla tider har färdats. ”Mina kära, i min stora iver att skriva till er om vår gemensamma frälsning känner jag mig tvungen att sända er en maning att kämpa för den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga. ” (Jud 3).

Kyrkan

Det svenska ordet ”kyrka” används för att återge det grekiska ordet ekklesia som i Bibel 2000 brukar översättas med ”församling”. Ordet används för att beteckna olika fenomen. Det kan beteckna en trosföreställning (”en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka”). Det kan beteckna en konfession (t.ex. Ortodoxa kyrkan, Romersk-katolska kyrkan eller Evangelisk-lutherska kyrkan). Det kan beteckna ett trossamfund (t.ex. Ortodoxa kyrkan i Finland eller Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland). Det kan beteckna en församling eller församlingens byggnad (t.ex. S:t Georgios metropolitkyrka i Stockholm).

Det grekiska ordet ekklesia används från början som beteckning på folkförsamlingen i en antik grekisk stadsstat. I Septuaginta, den antika judiska översättningen av Gamla testamentet till grekiska, används ekklesia oftast för att återge det hebreiska ordet qahal som är en av beteckningarna på förbundsfolket (i synnerhet det församlade förbundsfolket: qahal Jahve, ”Herrens församling”). I Nya testamentet används ekklesia-begreppet dels för att beteckna de lokala kristna församlingarna och dels för att beteckna trosföreställningen om de kristna som det nya förbundsfolket (det nya Israel). Nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen tillskriver trosföreställningen kyrka egenskaperna enhet, helighet, katolskhet och apostoliskhet (”en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka”).

De kristna lokalförsamlingarna är delkyrkor i världskyrkan (den allmänna eller katolska kyrkan) som förverkligar kyrkan så som trosföreställning. Jesu Kristi kyrka, det nya förbundets gudsfolk, med sina olika lokalförsamlingar har skapats genom kristushändelsen som förkunnas och firas i församlingarna genom dopet och nattvarden. Världskyrkans enhet består i (a) apostlafullmakten som förvaltas av apostlarnas efterföljare, biskoparna, (b) troskatten (Bibeln och den apostoliska traditionen) och (c) den gemensamma bekännelsen (i synnerhet den Nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen). Världskyrkans enhet uttrycker sig i delkyrkornas nattvardsgemenskap med varandra.

Den ortodoxa konfessionen gör anspråk på att vara den rätta kyrkan. Olika delkyrkor har genom historien uteslutits ur världskyrkans gemenskap till följd av läroskillnader. Redan i Nya testamentet beskrivs läran som det band som binder samman den första generationen kristna som bevittnade och upplevde kristushändelsen med de efterföljande generationerna som förkunnar, firar och bekänner frälsningshistorien i församlingarna. ”Ta det som du har hört av mig till mönster för en sund förkunnelse, i tro och kärlek genom Kristus Jesus. Bevara genom den heliga anden som bor i oss det goda som har anförtrotts dig.” (2 Tim 1:13f.)

Världskyrkan bevarar som helhet den trosskatt och apostoliska lära som har anförtrotts åt den. Detta sker genom apostoliskhet och katolskhet. Apostoliskhet innebär trohet mot den lära som kan beläggas i Nya testamentet och den apostoliska traditionen. Katolskhet innebär att världskyrkan som helhet har tagit emot och bevarar trosinnehållet. De ekumeniska koncilierna manifesterar världskyrkan och avgör lärostrider. Förebilderna för de ekumeniska konciliernas lärofullmakt och bekännelsefullmakt är dels apostlamötet i Jerusalem (jfr Apg 15) och den nytestamentliga församlingsregeln: ”Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på församlingen heller, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.” (Matt 18:17-20).

Förutom de ekumeniska koncilierna så intar de apostoliska urförsamlingarna i en särskild roll i att bevara den apostoliska tron och leda världskyrkan. Världskyrkan är en andlig gemenskap med Kristus som sitt huvud: ”Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gjorde han till huvud för kyrkan, som är hans kropp, fullheten av honom som helt uppfyller allt.” (Ef 1:22f.) Världskyrkans andliga gemenskap kallas för Kristi kropp: ”Och han är huvudet för kroppen, för kyrkan” (Kol 1:18). Under den bysantinska tiden brukade de fem främsta apostoliska delkyrkorna i Romarriket (dvs. Rom, Konstantinopel, Alexandria, Antiokia och Jerusalem) beskrivas som Kristi kropps fem sinnen som tillsammans leder Kristi kyrka. Dessa fem apostoliska delkyrkor kallades pentarkin (”femstyret”) och tillsammans avgjorde de vilka koncilier som är bindande (dvs. vilka koncilier som är ekumeniska). Fortfarande i dag är den ortodoxa konfessionen de sju ekumeniska konciliernas kyrka eftersom dess teologi följer den odelade kyrkans ekumeniska koncilier. Ortodoxa kyrkan tar också avstånd från de nya dogmer som Romersk-katolska kyrkan har utfärdat på egen hand efter den stora kyrkosplittringen år 1054.

Om samvetsrannsakan

Daglig samvetsrannsakan är en användbar andaktsövning. Samvetsrannsakan handlar om att lära oss se Guds handlande och vilja i vårt liv och se hur vi svarar på den kärlek Gud visar oss. Det kan vara hjälpsamt att genomföra samvetsrannsakan som en förberedelse till aftonbönen.

Samvetsrannsakan inleds med att vi påminner oss om Guds närvaro och inför Gud går igenom det som har hänt oss under den gångna dagen från dess början fram tills nu. Vi ser vilka händelser under dagen vi är tacksamma för och tackar Gud. Vi ser vad vi har lyckats med och tackar Gud. Vi ser vilka val vi måste göra och ber Gud om att hjälpa oss att fatta rätt beslut. Vi ser vad vi har misslyckats med och ber Gud att hjälpa oss att lära oss av våra misslyckanden. Vi ser vilka synder vi har begått och ber Gud om förlåtelse och nåd att inte upprepa dessa synder.

Följande frågor kan vara till hjälp vid samvetsrannsakan:

  • Vad är jag tacksam för i dag?
  • Vad har jag lyckats med i dag?
  • Varför lyckades jag?
  • Vad har jag misslyckats med i dag?
  • Varför misslyckades jag?
  • Vilka synder har jag begått i dag?
  • Varför begick jag dessa synder?
  • Hur ska jag göra för att inte upprepa dessa synder i framtiden?
  • Vilka beslut står jag inför?

Om bibelläsning

Från helige Filaret av Moskvas stora katekes:

Fråga: Hur bör vi läsa den heliga Skrift?

Svar: För det första bör vi läsa den med andakt så som Guds Ord och med bön om att förstå den rätt. För det andra bör vi läsa den med den uppriktiga avsikten att lära oss tron och uppmanas till goda gärningar. För det tredje bör vi förstå den på ett sätt som överensstämmer med Ortodoxa kyrkans och kyrkofädernas tolkning.

Den Nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen sammanfattar Ortodoxa kyrkans tolkning av Bibelns budskap.

Det är bra att ta sig tid att varje dag läsa lite i Bibeln (t.ex. ett kapitel från Nya testamentet och ett kapitel från Gamla testamentet).

Bön före bibelläsning

Herre Jesus Kristus,
öppna mitt hjärtas öron och ögon
så att jag kan ta emot dina ord och förstå och göra din vilja.
Jag är så som en främling i världen,
dölj inte dina bud för mig.
Öppna mina ögon
så att jag kan förstå det underbara i din lag.
Jag sätter mitt hopp till dig, min Gud,
om att du ska upplysa mitt förstånd.
Välsignad är du i evigheters evigheter.
Amen.

Ikonerna – Guds Ord i bild

Ikonerna (de heliga bilderna) är förkunnelse, bekännelse och andaktsmedel. Ikonerna är förkunnelse eftersom de i bild visar frälsningshistoriens händelser och personligheter. Ikonerna är bekännelse eftersom de förkunnar att Jesus Kristus är sann Gud och sann människa. Jesus Kristus ”är den osynlige Gudens avbild” (Kol 1:15). Ikonerna av Jesus Kristus bekänner att Guds fullkomliga självuppenbarelse är en enda person som också är sann människa eftersom han kan avbildas. Detta handlar om vad teologin kallar egenskapsutbyte (communicatio idiomatum) vilket innebär att eftersom Jesus är en enda person (dvs. har ett enda subjekt) kan de gudomliga egenskaperna tillskrivas Jesus så som människa och de mänskliga egenskaperna tillskrivas Jesus så som Gud. Trots att osynlighet är en gudomlig egenskap (dvs. en del av den gudomliga naturen) blir Gud synlig genom Jesu Kristi mänskliga egenskaper (dvs. hans mänskliga natur). Ikonerna av jungfru Maria och helgonen bekänner också det kristna helighetsidealet och visar oss goda förebilder. Ikonerna är också andaktsmedel eftersom de riktar våra tankar, vår vilja och våra känslor till de personer och händelser som är avbildade på ikonerna.

En del människor tycker att bruket av ikoner strider mot dekalogens andra budord: ”Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. ” (2 Mos 20:4f; 5 Mos 5:8f). Men detta budord kan inte innebära något allmänt bildförbud eftersom Moseböckerna också föreskriver att uppenbarelsetältet, förbundsarken och templet ska smyckas med keruber och andra bilder. Detta budord är ett förbud mot avgudadyrkan (”du skall inte tillbe eller tjäna dem”). I antiken trodde hedningarna att avgudastatyer inte endast var bilder av de hedniska gudarna utan faktiska gudar. Kristna tror inte att ikonernas målarfärg och trä är Gud. En ikon visar en avbild av en urbild. Det är inte ikonen, utan ikonens urbild som kristna vördar eller tillber beroende på motiv.

Det gamla förbundets ceremoniella och juridiska bud är inte bindande i det nya förbundet utan endast de moraliska buden. Paulus skriver: ”Kärleken är alltså lagen i dess fullhet.” (Rom 13:10). Den kristna etiken utgår från det dubbla kärleksbudet, det kristna kärleksidealet och den gyllene regeln (jfr Matt 22:36-40; 1 Kor 13:4-8; Matt 7:10; Tob 4:15). Den kristna etiska tillämpningen av Gamla testamentet utgår alltså från det dubbla kärleksbudet vilket upphäver de ceremoniella buden som reglerar det gamla förbundets gudstjänstliv och de juridiska buden som reglerade den fornisraeliska staten. I det nya förbundet har Gud blivit synlig genom Jesus Kristus. Därför används bilder i det nya förbundets gudstjänster till skillnad från det gamla förbundets gudstjänster. Men avguderiförbudet i dekalogens andra bud har fortfarande en moralisk tillämpning i den kristna etiken: ”Döda därför det jordiska hos er: otukt, orenhet, lidelser och onda lustar och själviskheten, detta avguderi.” (Kol 3:5). ”De lever så att de slutar i fördärvet, deras gud är buken och sin ära får de genom könet, dessa som bara tänker på det jordiska.” (Fil 3:19).

Bönen – vårt möte med Gud

Kyrkofadern Johannes av Damaskus beskriver bön på följande sätt: ”Bön är själens upplyftande till Gud eller en till Gud rikta bön om lämpliga gåvor.” Första delen av denna beskrivning handlar om bön i allmänhet, medan andra delen handla om begärande bön.

Bön i allmänhet handlar om att bli medveten om Gud som uppenbarar sig själv för oss. Det handlar om att svara på Guds självuppenbarelse (dvs. Guds givande av sig själv till oss). Bön är människans svar på Guds självuppenbarelse. Detta svar sker genom lovprisning, tacksägelse och begärande bön. Bönen uttrycker det kristna hoppet: ”Sätt allt ert hopp till den nåd som kommer er till del när Jesus Kristus uppenbaras.” (1 Pet 1:13). Bön handlar om att ha gemenskap med Gud – att umgås med Gud som uppenbarar sig själv för oss.

Gud uppenbarar sig själv för oss på många olika sätt. Gud uppenbarar sig genom skapelsen: ”Ty ur storheten och skönheten hos det skapade träder bilden av dess upphovsman fram för tanken.” (Vish 13:5). ”Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga.” (Rom 1:20). Gud uppenbarar sig genom samvetet: ”Hedningarna har inte lagen, men om de av naturen fullgör lagens krav, då är de sin egen lag fast de saknar lagen. Därmed visar de att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan; om det vittnar också deras samvete och deras tankar när tankarna anklagar varandra och försvarar sig. ” (Rom 2:14f). Gud uppenbarar sig genom erfarenheten: ”Men ändå gav han vittnesbörd om att han finns, genom allt gott som han gör. ” (Apg 14:17). ”Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom.” (Apg 17:27f). Spåren av Guds skapande Vishet och Ord är en allmän uppenbarelse i skapelsen.

Men Guds fullkomliga självuppenbarelse är hans Ord som kom till profeterna i det gamla förbundet och blev människa i det nya förbundet. Jesus från Nasaret är Guds människoblivna Ord – Guds fullkomliga självuppenbarelse. ”Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.” (Joh 1:14). ”Jesus svarade: ”Så länge har jag varit tillsammans med er, och ändå känner du mig inte, Filippos? Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du då säga: Visa oss Fadern? Tror du inte att jag är i Fadern och Fadern i mig? De ord jag säger er, dem talar jag inte av mig själv; Fadern är i mig och utför sina gärningar. Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig. Eller tro åtminstone för gärningarnas skull. Sannerligen, jag säger er: den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större. Ty jag går till Fadern, och vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen. Om ni ber om något i mitt namn skall jag göra det.” (14:9-14). ”Han är den osynlige Gudens avbild” (Kol 1:15). När vi läser Bibeln möter vi Guds särskilda uppenbarelse. Jesus från Nasaret är Guds särskilda, fullkomliga självuppenbarelse som vi firar, förkunnar och bekänner i sakramenten och kyrkans gudstjänstliv.

I bönen svarar vi på Guds självuppenbarelse. Vi utvecklar vår gudsrelation genom bönen och umgås med Gud så som vår Skapare, Herre, Fader, Hjälpare, Frälsare och Vän. Vi sätter vårt hopp till Gud när vi närmar oss Gud genom bönen. ”Sätt allt ert hopp till den nåd som kommer er till del när Jesus Kristus uppenbaras.” (1 Pet 1:13).

Guds kärlek och kristen moral

Hela den kristna moralen ryms egentligen i följande bibelord:

”Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. I detta har kärleken nått sin fullhet hos oss: att vi kan vara frimodiga på domens dag, ty sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen. Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet. Vi älskar därför att han först älskade oss. Om någon säger: ”Jag älskar Gud” men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder.” (1 Joh 4:16-21)

Ibland är frestas man att tro att kristen moral handlar om att förtjäna Guds kärlek, om att visa sig värdig, men i evanglierna kommer Jesus till syndarna och visar dem barmhärtighet medan han kritiserar moralisterna som anser sig själva vara värdiga. Den kristna moralens normer syftar till kärlek som Paulus skriver: ”Ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen. Buden Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte dräpa, Du skall inte stjäla, Du skall inte ha begär och alla andra bud sammanfattas ju i ordet: Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet.” (Rom 13:8-10)

Vi bör inte tänka på kristen moral som vårt försök att förtjäna Guds kärlek, utan som vårt försök att besvara Guds kärlek.