Kategoriarkiv: Tro och liv

Dopsyn och ekumenik

Det normala sättet att bli medlem i ortodoxa kyrkan är genom att döpas in i ortodoxa kyrkan, men ibland önskar personer som är döpta i andra kyrkosamfund bli medlemmar av ortodoxa kyrkan. Detta leder till frågan om hur deras tidigare dop ska behandlas i förhållande till deras upptagning i ortodoxa kyrkans fulla gemenskap.

Historiskt sett har det funnits två olika synsätt när det kommer till upptagning av döpta personer i ortodoxa kyrkans fulla gemenskap. Dessa synsätt hör ihop med vissa andra teologiska frågor rörande kyrkosyn och sakramentssyn.

Ett problem är att det inte fanns något allmänt sakramentsbegrepp under det första årtusendet utan kyrkofäderna skrev om de enskilda sakramenten, men inte om sakrament i allmänhet. När den moderna ortodoxa teologin (i synnerhet den moderna grekiska teologin) har tagit itu med denna fråga har man velat undvika en mekanisk-magisk sakramentssyn som skiljer sakramenten från kyrkan.

Kyrkan är synlig enligt ortodox teologi i motsats till zwinglianism som hävdar att kyrkan är osynlig (ecclesia invisibilis) och obereonde av de synliga kyrkosamfunden eller lutherdom som hävdar att Kristi kyrka är dold i de synliga kyrkosamfunden (ecclesia abscondita). Den ortodoxa teologin anser att Kristi kyrka är synlig i de ortodoxa kyrkorna. Man kan beskriva den ortodoxa synen som att ortodoxa kyrkan är det säkra nådemedlet som verkar genom sina sakrament. Sedan skiljer sig ortodoxa teologer från varandra i synen på dem som står utanför ortodoxa kyrkans synliga gemenskap liksom i synen på var gränserna för ortodoxa kyrkans synliga gemenskap går.

Enligt ortodox teologi består Kristi kyrkas synlighet i trosgemenskap, nattvardsgemenskap och ämbetsgemenskap. Därför tillåter de ortodoxa kyrkorna inte reguljär nattvardsgemenskap och ämbetsgemenskap med andra kyrkor i ekumeniken innan man är säker på att man har nått fram till en äkta trosgemenskap.

Det har som sagt historiskt sett utvecklats två olika synsätt rörande synen på personer döpta utanför ortodoxa kyrkans synliga gemenskap. Det ena synsättet menar att personer som har blivit döpta i församlingar som följer en av fornkyrkans allmänna dopformer och har en dopsyn (dvs. läromässig intention) som är förenlig med ortodoxa kyrkans dopsyn kan, men måste inte, tas upp i ortodoxa kyrkans fulla gemenskap utan omdop. Några hävdar rent av att det är bara i undantagsfall sådana personer kan tas upp utan omdop.

Det andra synsättet menar att personer som har blivit döpta i en församling som följer en av fornkyrkans allmänna dopformer och har en dopsyn som är förenlig med ortodoxa kyrkans dopsyn har tagit emot dopsakramentet och måste därför tas upp i ortodoxa kyrkans fulla gemenskap utan omdop. Enligt detta synsätt är deras dop fullständigt men deras tro är ofullständig utanför ortodoxa kyrkans fulla gemenskap. Att döpa om någon som uppfyller dessa krav ses enligt detta synsätt antingen som ett konditionaldop (sub conditione) eller ett missbruk.

Ett avslutande problem är synen på dopformen. Alla är eniga om att den normala formen för det högtidliga firandet av dopet i den bysantinska riten omfattar tre nedsänkningar. En del vill i strid med de historiska källorna hävda att detta var den enda dopformen i fornkyrkan. Detta är historiskt felaktigt utan det förekom undantagsformer vid sjukdom och nödfall även i den bysantinska riten. Dessutom fanns det andra dopformer i andra riter i fornkyrkan som accepterades under den odelade kyrkans tid.

Som ett absolut minimum för dopformen kan man i varje fall nämna dopformeln från Matt. 28:19 (”i Faderns och Sonens och den helige Andes namn”). Historiskt sett har de ortodoxa kyrkorna ansett att de orientalisk-ortodoxa kyrkornas, den romersk-katolska kyrkans, de gammalkatolska kyrkornas, de anglikanska kyrkornas, de evangelisk-lutherska kyrkornas och de evangelisk-reformerta kyrkornas dopsynen är tillräckligt lika den ortodoxa för att kunna godta dop firade i dessa kyrkor.

Annonser

Ortodox dogmatik

Dogmatik är den teologiska vetenskap som utforskar det kristna trosinnehållet. Fornkyrkans lärosatser inte uppkom genom axiomatisk-deduktiv reflektion över skriften allena. Fornkyrkans lärosatser har sin grund i de apostoliska urförsamlingarnas gemensamma kerygma, leitourgia och martyria (dvs. förkunnelse, gudstjänst och vittnesbörd). Fornkyrkans bindande lärosatserna kännetecknas därför av apostoliskhet och katolskhet.

Men när kyrkofäderna och de fornkyrkliga koncilierna formulerade lärosatserna i samband med lärostriderna i fornkyrkan strävade man efter att grunda lärosatserna i de bibliska skrifterna eftersom dessa var en viktig del av fornkyrkans trosregel. Därför är lärosatsernas skriftbelägg en del av dogmatiken.

Det är bättre att beskriva fornkyrkans lärosatser som trosartiklar än som dogmer eftersom termen ”dogmer” kan missförstås som godtyckliga åsikter eller rationalistiska axiom. Lärosatserna är i grunden de led (lat. articuli; gr. ἄρθρα) som håller samman trosinnehållet. Ortodox dogmatik skiljer sig från både romersk-katolsk dogmatik och protestantisk dogmatik.

Den romersk-katolska dogmatiken har sedan skolastikens genombrott uppfattat trosskatten (lat. depositum fidei; gr. παραθήκη) som en samling uppenbarade axiom från vilka nya bindande dogmer kan härledas. Ortodox dogmatik däremot ser trosskatten som trosartiklarna som håller samman de apostoliska urförsamlingarnas gemensamma tro.

Protestantisk dogmatik anser sig däremot fri att konstruera ett nytt lärosystem. Den gammalprotestantiska dogmatiken försöker konstruera sitt lärosystem utifrån skriften allena (lat. ”sola scriptura”). Den nyprotestantiska dogmatiken försöker konstruera sitt lärosystem utifrån en hypotetisk urkristendom bortom skriften (t.ex. ”Jesu enkla lära”). Ortodox dogmatik är däremot inte fri att frångå fornkyrkans trosartiklar.

Det måste dock påpekas att det även finns andra åsikter rörande dogmatiken inom romersk-katolicism och protestantism i synnerhet bland ekumeniskt sinnade teologer. Bland ekumeniskt sinnade romersk-katolska teologer kritiserar man den skolastiska synen på trosskatten som en axiomsamling medan ekumeniskt sinnade protestantiska teologer oftast är kvinkvesekularister (dvs. anser att de fem första århundradenas lärobeslut och teologi är bindande eller i varje fall förebildlig för den kristna teologin i dag).

Sedan finns det också en problematisk trend i nutida ortodox teologi att genom en anakronistisk användning av kyrkofäderna och kyrkans gudstjänstliv försöka förvandla ortodox teologi till illa förklädd modern filosofi (t.ex. 1800-talets idealism och nationalromantik eller 1900-talets existentialism och personalism). Det är fullt legitimt att använda filosofi för att förklara och förstå kyrkans trosinnehåll, men skriften och den apostoliska traditionen får inte ersättas av filosofi.

Betraktelse över den gudomliga liturgin

Ekumeniska äktenskap i Ortodoxa kyrkan

De olika ortodoxa kyrkorna har genom historien haft olika bestämmelser för ekumeniska äktenskap (så kallade blandäktenskap). Den andra allortodoxa koncilieförberedande konferensen i Chambésy år 1982 beslutade att de lokala ortodoxa kyrkorna kan tillåta ekumeniska äktenskap under förutsättning att barnen döps i ortodoxa kyrkan och uppfostras i den ortodoxa tron. Bestämmelserna för kyrklig vigsel i Grekisk-ortodoxa metropolitdömet av Stockholm och hela Skandinavien tillåter ekumeniska äktenskap med personer som är döpta enligt dopformeln från Matteusevangeliet (”i Faderns och Sonens och den helige Andes namn”).

Ny ortodox lärobok i religionskunskap

Den finländska ortodoxa läroboken för årskurs 9 har nu blivit översatt till svenska:

De ortodoxa läroböckerna för de tidigare årskurserna är följande:

Jesus Kristus

Grunden till den kristna tron är Jesus från Nasaret. Vår främsta källa till kunskap om den historiske Jesus är den nytestamentliga förkunnelsen. Men Nya testamentet är inte någon biografi eller historieskrivning i modern bemärkelse. Nya testamentet är förkunnelse av lärjungarnas och urförsamlingarnas kristuserfarenhet. Evangelierna är berättelser uppbyggda kring händelser. Evangelierna skildrar kristushändelsen och tolkar Jesu person och verksamhet utifrån den dåtida judendomens messiasförväntningar. (Messias liksom Kristus betyder ‘den smorde’ och är en viktig titel och gestalt i Gamla testamentet.) Men lärjungarnas och urförsamlingarnas tolkning av kristushändelsen går utöver dåtidens judiska messiasförväntningar om en messias som skulle vara en politisk eller religiös ledargestalt. Den nytestamentliga förkunnelsen om Kristushändelsen har tre övergripande teman: (a) Kristushändelsen som försoning som leder till en ny gemenskap mellan Gud och människorna; (b) Kristushändelsen som Guds självuppenbarelse som medför en ny gudsbild; (c) Kristushändelsen som en uppenbarelse av en ny människa som medför nya livsideal.

Det första temat är grunden till den kristna kyrkan – det nya förbundets gudsfolk. Genom kristushändelsen har Gud instiftat ett nytt förbund är öppet för alla folk. Det nya förbundets gudsfolk samlas i kyrkans gemenskap kring förkunnelsen, dopet och nattvarden.

Det andra temat har varit mycket verksamt i den kristna teologins historia. Kristus är inte endast en profet som förkunnar Gud, utan han är själv Guds självuppenbarelse och eviga Ord. I bergspredikan tolkar inte Jesus endast lagen utan uppenbarar Guds vilja genom att skärpa lagens bud och förkunna dess värdegrund i det dubbla kärleksbudet. Jesus gör alltså anspråk på att själv vara Guds vilja och stå över Gamla testamentet. Gudsbilden som framträder genom kristushändelsen visar en barmhärtig och kärleksfull Gud. Den kyrkliga teologin tidigt att lägga tonvikten vid att skildra vad Kristus och Gud är, medan Bibeln framför allt berättar om händelser som uttrycker förhållandet mellan Gud, människan och skapelsen. Detta fokus på vad Gud är och vad Kristus är utgör grunden till de sju ekumeniska konciliernas lärobeslut i fornkyrkan. Den fornkyrkliga teologin formulerade sina svar på frågan om vad Gud är i läran om treenigheten och vad Kristus är i läran om gudmänniskan (dvs. att Jesus Kristus är sann Gud och sann människa).

Det tredje temat är grunden till den kristna etiken och spiritualiteten. Detta tema hänger ihop med de två föregående. Den nya människan som uppenbaras genom Kristushändelsen lever i den nya gemenskapen med Gud i lydnad till det dubbla kärleksbudet. Paulus skildrar i sina brev kampen mellan den gamla och nya människan i de troendes liv. Övergången från den gamla till den nya människan genom att förenas med Kristus i sitt liv brukar i den östkyrkliga traditionen kallas gudomliggörelse.

Dekalogen – De tio budorden

Inledning

Dekalogen (de tio budorden) har en särskild plats i den bibliska moralen. Den förekommer två gånger i Gamla testamentet (2 Mos 20:1-17; 5 Mos 5:6-21):

  1. Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.
  2. Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem.
  3. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn.
  4. Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat.
  5. Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig.
  6. Du skall inte dräpa.
  7. Du skall inte begå äktenskapsbrott.
  8. Du skall inte stjäla.
  9. Du skall inte vittna falskt mot din nästa.
  10. Du skall inte ha begär till din nästas hustru, och du skall inte ha lust till din nästas hus eller åker, hans slav eller slavinna, hans oxe eller åsna eller något annat som tillhör din nästa

(Romersk-katolska kyrkan och de evangelisk-lutherska kyrkorna har en annan indelning av budorden än östkyrkorna och de evangelisk-reformerta kyrkorna).

Dekalogen och den kristna kärleken

I Nya testamentet kopplas dekalogen till Jesu Kristi budskap. ”Då kom en man fram till honom och frågade: ”Mästare, vad skall jag göra för gott för att få evigt liv?” Jesus sade: ”Varför frågar du mig om vad som är gott? Det finns bara en som är god. Men vill du gå in i livet, så håll budorden.” – ”Vilka?” frågade han, och Jesus svarade: ’Dessa: Du skall inte dräpa, Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Visa aktning för din far och din mor och Du skall älska din nästa som dig själv.’” (Matt 19:16-19). “Buden Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte dräpa, Du skall inte stjäla, Du skall inte ha begär och alla andra bud sammanfattas ju i ordet: Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet” (Rom 13:9-10).

Jesus och Paulus lyfter fram den kristna kärlekstanken som värdegrunden i dekalogen. “Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna” (Matt 22:37-40). Det dubbla kärleksbudet ligger till grund för uppdelningen av dekalogen i lagens två tavlor där den första visar den kristna kärlekens plikter mot Gud och den andra visar den kristna kärlekens plikter mot medmänniskorna. Paulus ger följande beskrivning av det kristna kärleksidealet: ”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig.” (1 Kor 13:4-8).

Jesus ger också den gyllene regeln som ledstjärna för tillämpningen av den kristna moralen. ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.” (Matt 7:12). ”Gör inte mot någon det du själv avskyr.” (Tob 4:15). I bergspredikan visar Jesus att han är Guds självuppenbarelse genom att skärpa lagens bud och uppenbara dess värdegrund (se Matt 5:17-48). Dekalogen har en pedagogisk funktion och visar vägen till den kristna fullkomlighet som förverkligar den kristna kärlekstanken. ”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.” (Matt 5:48).

Dekalogen och kristen etik

Kyrkans kateketiska tradition följer Kristi förebild genom att utifrån Jesu budskap ge en vidare moralisk tolkning av dekalogen än den rent bokstavliga. Kyrkofäderna likställde dekalogen och den gyllene regeln med innehållet i den antika filosofins naturrätt (den naturliga lagen). Helige Filaret av Moskva sammanfattar i den stora rysk-ortodoxa katekesen den kristna moraliska tolkningen av dekalogen i följande fyra plikter mot Gud och sex plikter mot våra medmänniskor.

Lagens första tavla: Den kristna kärlekens plikter mot Gud

  • Att tro på och tillbe Gud.
  • Att avstå från att tillbe avgudar.
  • Att inte synda mot vår tillbedjan av Gud ens med våra ord.
  • Att följa kyrkans högtider, fastor och gudstjänstordningar i vår tillbedjan av Gud.

Lagens andra tavla: Den kristna kärlekens plikter mot medmänniskorna

  • Att älska och visa respekt för de medmänniskor som står oss närmast med våra föräldrar som början.
  • Att inte skada våra medmänniskors liv.
  • Att inte skada våra medmänniskors moraliska renhet.
  • Att inte skada våra medmänniskors egendom.
  • Att inte skada våra medmänniskor med våra ord.
  • Att inte vilja skada våra medmänniskor.

Helige Filaret förklarar att eftersom vi ska älska våra medmänniskor som oss själva gäller också plikterna i lagens andra tavla mot oss själva.

Bön och andlighet

Bönen är central i den ortodoxa kristna andligheten. Kyrkofadern Johannes av Damaskus skriver att ”bön är själens upplyftande till Gud eller en till Gud riktad vädjan om lämpliga gåvor.” I bönen närmar vi oss Gud i vårt inre och ger uttryck för vårt förhållande till Gud.

Bönen hänger ihop med den ortodoxa kristna människosynen och förståelsen av frälsningen. Människan är Guds avbild. Därför har hon fri vilja och förnuft. Människan är kallad till att bli lik Gud genom fullkomlighet i de kristna dygderna. Detta är meningen med livet enligt den ortodoxa kristna världsåskådningen. Genom syndafallet har livets mening blivit fördunklad så att människan lätt glömmer den. Genom Kristushändelsen har livets fulla mening uppenbarats på nytt så att människan återigen genom nåden kan bli lik Gud genom dygdernas fullkomlighet.

Dygderna är de högre värden som människan försöker leva – förverkliga i sitt liv – för att livet ska ha mening. Den kristna världsåskådningens tre grundläggande dyger är tro, hopp och kärlek. Tron är den dygd som ger livet en högre mening. Hoppet är den dygd som gör det möjligt att leva denna mening trots livets alla motgångar. Kärleken är den dygd som är livets mening. I Nya testamentet står det att Gud är kärlek. Kärleken till Gud och medmänniskor är kärnan i Jesu budskap.

Frälsningen handlar om att ta emot Jesu budskap sträva efter att leva budskapet. Den ortodoxa traditionen kallar detta för gudomliggörelse. Omvändelsen utgör grunden till frälsningen eller gudomliggörelsen. Omvändelse är en process som innebär ett oupphörligt avståndstagande från synden i förtröstan på nåden för att kunna växa i dygderna.

Omvändelsen är en kamp. Nya testamentet talar om den gamla människan och den nya människan. Synden försöker hålla oss kvar i den gamla människan som inte kan älska, som inte vågar älska. Kyrkofäderna och de andliga författarna ser högmod eller själviskhet som roten till synden. Från denna rot flödar alla onda begär, lidelser och känslor som lockar oss att försöka härska över och manipulera allt och alla för vårt själviska jags skull. Men själviskhetens makt är en illusion. För att kunna härska över och manipulera andra döljer vi vårt eget jag och vägrar att se dem som något annat än redskap för vårt eget begär. Vi kan endast bli verkliga personer som har sann gemenskap med Gud och andra människor när vi släpper de illusioner som synden skapar hos oss – illusionen att vi själva har all makt. Kristus kom inte för att manipulera eller underkuva oss utan för att kalla oss till att bli Guds vänner och ha gemenskap med oss. Denna gemenskap består i kyrkan genom dopet och nattvarden.

Genom bönen förenar vi oss i vårt inre med Gud och tar emot hans gemenskap. Därför måste vi bli fria från illusioner och självbedrägeri som hindrar oss från att verkligen förena oss med Gud i bönen istället för att göra bönen till en karikatyr genom vilken vi försöker manipulera och härska över Gud. Denna frihet uppnås genom ödmjukhet. Samvetsrannsakan och bikt är våra främsta redskap för att frigöra oss från vårt självbedrägeri och syndens illusioner.

Vi vill inte se oss själva sådana vi är med alla våra svagheter och ondskefulla begär. Vi vill intala oss att vi är goda människor och hittar därför på oräkneliga ursäkter och undanflykter för allt i vårt beteende som visar att vi inte är goda människor. Vi ljuger för oss själva och försöker intala oss att det aldrig är vårt eget fel – att vi inte har något ansvar för det onda vi gör. Samvetsrannsakan och bikt är botemedlen mot detta självbedrägeri. Omvändelsen är en process. Vi har inte blivit goda en gång för alla utan vi måste genom omvändelsen sträva efter att förbli i Kristi kärlek och växa i sann gemenskap med Gud och människor.

De andliga författarna lär oss att när vi ber så måste vi akta oss för alla tankar, känslor och begär som står i vägen för vår inre förening med Gud.  När vi ber måste vi alltså låta alla fantasier, tankar, begär och känslor flyta förbi vårt medvetande utan att fästa vår uppmärksamhet vid dem utan istället ha den fäst på bönens ord och genom dem stiga upp i vårt inre till Gud. Bönens kamp – vare sig den sker genom en bönbok, Psaltaren eller Jesusbönen – hjälper oss att rena vårt inre från syndens illusioner och lockelser så att vi kan träda in i gemenskap med Gud sådana som vi faktiskt är och inte sådana som vi försöker intala Gud och oss själva att vi är. Det är i kampen mot vår själviskhet och vårt högmod som vi lär oss att verkligen älska Gud och våra medmänniskor så att vi kan ha sann gemenskap med dem istället för syndens illusoriska maktkamp och självbedrägeri.

Allmosor och barmhärtighetsverk

Allmosor är tillsammans med bön och fasta en grundläggande del av den kristna fromheten. Kristus undervisade om allmosor i bergspredikan: ”Var noga med att inte utföra era fromma gärningar i människornas åsyn, för att de skall lägga märke till er. Annars har ni ingen lön att vänta hos er fader i himlen. När du ger allmosor, låt då inte stöta i basun för dig, som hycklarna gör i synagogorna och på gatorna för att människorna skall prisa dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ger allmosor, låt då inte vänstra handen veta vad den högra gör. Ge din allmosa i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.” (Matt 6:1-4).

I den ortodoxa traditionen betyder allmosor mer än att bara ge pengar till välgörenhet. Allmosor omfattar alla slags barmhärtighetsverk: ”Barmhärtighet vill jag se och inte offer” (Hos 6:6; Matt 9:13; Matt 12:7); ”Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet” (Matt 5:7). Den ortodoxa kateketiska traditionen lyfter särskilt fram de sju kroppsliga bamhärtighetsverken och de sju andliga barmhärtighetsverken som vägledning för de troende:

De sju kroppsliga barmhärtighetsverken (jfr Matt 25:31-46)

  • Att ge de hungrande att äta.
  • Att ge de törstande att dricka.
  • Att ge de nakna kläder.
  • Att besöka de fångna.
  • Att ta hand om de sjuka.
  • Att ta hand om främlingar.
  • Att begrava de döda. (Jfr Tob 2).

De sju andliga barmhärtighetsverken

  • Att förmå syndare att lämna synden. (jfr Jak 5:19f).
  • Att undervisa de okunniga och olärda.
  • Att ge rätt råd till dem som behöver råd.
  • Att be för sina medmänniskor.
  • Att trösta de bedrövade.
  • Att tålmodigt uthärda orättvisor. (jfr 1 Pet 3:9).
  • Att förlåta synder. (jfr Matt 18:23-35).

Källa: Ὀρθόδοξος ὁμολογία τῆς πίστεως τῆς καθολικῆς καὶ ἀποστολικῆς ἐκκλησίας τῆς ἀνατολικῆς  2.38-54.

Andligt liv

Det andliga livet kan beskrivas som Guds fallna avbild – människan – som omvänder sig genom tron och närd av sakramenten (särskilt dopet och nattvarden) växer genom hoppet i den kärlek som återställer den förlorade likheten med Gud som är kärlek. Det andliga livet är gudomliggörelsen. Människan är Guds avbild som genom syndafallet förlorat den gudslikhet till vilken hon är kallad.

Jesus Kristus kallar människan på nytt till Gud så att hon genom nåden kan rena sig från synden som döljer gudsavbilden och genom dygderna kan växa i gudslikheten. ”Han har gett oss sina stora och dyrbara löften, för att ni tack vare dem skall bli delaktiga av gudomlig natur sedan ni kommit undan det fördärv som begäret drar med sig i denna värld.” (2 Pet 1:4).

Det andliga livet grundar sig i sakramenten – nådemedlen – men består också av den enskildes andliga kamp. ”Vi har alltså skyldigheter, bröder, men inte mot köttet, inte att leva efter vår köttsliga natur. Om ni lever på det sättet kommer ni att dö, men om ni med ande dödar kroppens gärningar skall ni leva. ” (Rom 8:12f). ”Döda därför det jordiska hos er: otukt, orenhet, lidelser och onda lustar och själviskheten, detta avguderi.” (Kol 3:5). ”Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Mot sådant vänder sig inte lagen. De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med alla dess lidelser och begär. Om vi har andligt liv, låt oss då följa en andlig väg.” (Gal 5:22-25).

Den andliga kampen syftar till att korsfästa den gamla människan – resterna av synden som hindrar gudslikheten. Kyrkofäderna och de andliga författarna menar att den andliga kampen har tre stadier: (a) rening, (b) upplysning och (c) fullkomlighet. I det första stadiet – reningen – kämpar de troende för att bryta de dåliga vanor (laster) som leder till synd. I det andra stadiet – upplysningen – kämpar de troende för att bygga upp goda vanor (dygder) som hjälper dem att uppfylla det dubbla kärleksbudet (Matt 22:36-40; jfr 1 Kor 13:4-13). I det tredje stadiet – fullkomligheten – har de troende lärt sig att älska Gud av hela sitt väsen och sin nästa som sig själv. Detta stadium innebär en hemlighetsfull förening med Gud: “Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig.” (Gal 2:19f).

Den andliga kampen bedrivs genom andaktsövningar (askes). De vanligaste andaktsövningarna är (a) ett regelbundet böneliv, (b) spontana bönesuckar, (c) gudstjänstdeltagande, (d) daglig samvetsrannsakan, (e) regelbunden bikt, (f) fasta, (g) andlig läsning och (h) barmhärtighetsverken.

Bönelivet byggs upp med hjälp av regelbundna bönestunder (morgonbön, bordsbön och aftonbön). Bönelivet kan också bestå av att de troende dagligen ber ett antal Jesusböner med hjälp av ett radband. Jesusbönen kan också användas som spontan bönesuck. Att delta i kyrkans gudstjänstliv – särskilt på veckans huvudgudstjänst och de större högtiderna – är en viktig del av de troendes böneliv.

Det är bra att göra en daglig samvetsrannsakan i samband med aftonbönen. En allmän samvetsrannsakan gör man också som förberedelse för bikten. Ortodoxa kyrkans kateketiska tradition uppmanar de troende att bikta sig minst en gång om året inför påsk eller fyra gånger om året i de fyra fastetiderna eller oftare.

Fastan är en andaktsövning som går tillbaka till Bibeln. Fastedagar och fastetiderna ska inte endast användas till att avstå från vissa livsmedel utan också till ett mer fördjupat andaktsliv. Om man inte har tid att hålla på med andlig läsning under det övriga året bör man passa på att använda fastetiderna till att läsa Bibeln, kyrkofäderna, de andliga författarna och helgonens liv.

Det andliga livet bygger på lydnad till det dubbla kärleksbudet: ”Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. … Du skall älska din nästa som dig själv.””(Matt 22:37f). Syftet med de andaktsövningarna är att bära andens frukter. ”Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen.” (Matt 3:8). Därför är barmhärtighetsverken inte bara en andlaktsövning utan också en frukt av det andliga livet. Det dubbla kärleksbudet måste vara måttstocken på alla andaktsövningar. ”På frukten känner man trädet.” (Matt 12:33). De andliga författarna varnar för andlig villfarelse som gör andaktsövningar till ett självändamål som leder till skrytsamhet och högmod. ”Var noga med att inte utföra era fromma gärningar i människornas åsyn, för att de skall lägga märke till er. Annars har ni ingen lön att vänta hos er fader i himlen.” (Matt 6:1).