Månadsarkiv: november 2013

Skrift och tradition – källorna till Guds särskilda självuppenbarelse

Guds självuppenbarelse är grunden till den ortodoxa kristna tron. Ortodoxa kyrkan bekänner att Gud uppenbarar sig för mänskligheten genom den helige Ande. Gud uppenbarar sig för att människorna ska kunna ingå gemenskap (förbund) med Gud. Jesus Kristus, Guds människoblivna Ord, är fullheten av Guds självuppenbarelse.

Skrift och tradition

Ortodoxa kyrkan bekänner två källor till kunskap om Guds särskilda självuppenbarelse: (a) den heliga skriften och (b) den heliga traditionen. Ortodoxa teologer brukar säga att skriften har formats genom inspiration (gr. empneusis) och den helige Andes ledning (gr. epistasia). Inspiration kan förstås som en kausal egenskap eller en kvalitativ egenskap eller båda delar. Inspiration som kausal egenskap innebär att Guds Ande är orsaken till det inspirerade medan inspiration som en kvalitativ egenskap innebär att det inspirerade förmedlar Guds Ande. Den heliga traditionen har däremot endast formats av den helige Andes ledning. Skriften och traditionen är inte två olika uppenbarelser utan två vittnesbörd om Guds enda självuppenbarelse, genom den helige Ande, som fullbordas i Jesus Kristus. Den heliga skriften är den främsta källan till Guds självuppenbarelse, men den är inte självtillräcklig eftersom den kan tolkas på många olika sätt. Den heliga traditionen kan därför sägas vara den rätta utläggningen och förkunnelsen av Guds självuppenbarelse som framför allt förmedlas genom skriften.

Bibeln

Skriften består av Gamla testamentet och Nya testamentet (dvs. Bibeln). Ortodoxa kyrkan erkänner också tilläggen till Gamla testamentet (de deuterokanoniska eller apokryfiska skrifterna). Septuaginta, den antika grekiska översättningen av Gamla testamentet, har sedan fornkyrkan varit den bibelöversättning som används i gudstjänsten. Därför har Septuaginta en särställning i ortodoxa kyrkan, men den anses inte vara en ofelbar översättning. Den ortodoxa teologin tar hänsyn till både den hebreiska texten och Septuaginta när den ska utlägga Gamla testamentet.

Skriftutläggning

Den traditionella ortodoxa skriftutläggningen skiljer mellan skriftens bokstavliga mening och dess andliga mening. Den bokstavliga meningen består av två delar: (a) den historiska betydelsen och (b) den metaforiska betydelsen. Den andliga meningen består av tre delar: (a) den allegoriska betydelsen, som syftar på Jesus Kristus och hans kyrka; (b) den anagogiska betydelsen, som syftar på evigheten och den kommande världen; och (c) den tropologiska betydelsen, som syftar på människans själ och den moraliska tillämpningen av skriften. Skriftens andliga mening riktar sig till tron (den allegoriska betydelsen), hoppet (den anagogiska betydelsen) och kärleken (den tropologiska betydelsen) som är grunderna i den kristna gudsrelationen.

Tradition och trosbekännelse

Den heliga traditionen består av Andens ledning i kyrkan. Guds självuppenbarelse syftar till att bjuda in människorna till en gemenskap med Gud. Fullheten av denna gemenskap består av den allmänna kyrkan (ecclesia universalis) som bekänns i trosbekännelsen (”en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka”). Därför bekänner ortodoxa kyrkan det samstämmiga vittnesbördet om den gemensamma tro som lokalkyrkorna har tagit emot som ett uttryck för den helige Andes ledning. Ortodoxa kyrkan bekänner de sju ekumeniska konciliernas lärobeslut som de främsta uttrycken för den helige Andes ledning och vittnesbörd om den heliga traditionen. Den Nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen intar en särställning i den heliga traditionen som en sammanfattning av huvudpunkterna i Guds självuppenbarelse. Andra viktiga uttryck för den heliga traditionen är kyrkofädernas skrifter, kyrkans gudstjänstliv och helgonens föredöme.

Treenigheten och gudmänniskan

Ortodoxa kyrkans två viktigaste lärosatser är treenigheten och gudmänniskan. Dessa lärosatser sammanfattas i Nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen och förtydligades i de senare ekumeniska konciliernas lärobeslut. Ledmotivet i kyrkofädernas teologiska reflektion var att vad som hade hänt genom Jesus från Nasaret bestämdes av vad han är i förhållande till Gud och människorna. Denna teologiska process hänger samman med att evangeliet inkulturerades i en den icke-judiska kulturen som saknade judarnas bibliska förförståelse för Guds fullständiga självuppenbarelse i kristushändelsen. För att kunna förkunna evangeliet i denna nya icke-judiska kontext utvecklade de tidiga kyrkofäderna en frälsningsontologi på grundval av den bibliska frälsningshistorien. Guds allmänna självuppenbarelse skapade förutsättningen för att kunna förkunna evangeliet i denna nya kontext.

Läran om treenigheten är en följd av den tidiga kyrkans teologiska reflektion kring Guds frälsningshistoriska självuppenbarelse så som de apostoliska urförsamlingarna firade och förkunnade den och så som Bibeln skildrar den. De tidiga kyrkofäderna började reflektera kring Guds agerande subjekt i de bibliska skildringarna av Guds frälsningshistoriska självuppenbarelse. Kyrkofäderna kom fram till tre huvudsakliga uppenbarelsesubjekt: Fadern, Gud så som transcendent skapare oberoende av skapelsen; Ordet, Gud så som självuppenbarelse för människorna; Anden, Gud så som immanent närvaro i skapelsen. En del kyrkofäder identifierade Guds Vishet med Ordet, medan andra identifierade den med Anden.

I den bibliska skildringen av Guds självuppenbarelse kallas Guds agerande subjekt i skapelsen för Fader, Ord, Ande, Vishet osv. I Nya testamentet identifieras Guds Ord med Jesus från Nasaret. Frågan var hur dessa olika gudomliga, agerande subjekt i frälsningshistorien hörde ihop med den bibliska läran om att det finns en enda Gud – den judiska förbundsguden som de tidiga kristna teologerna identifierade med den enda gudom som de gamla grekiska filosoferna hade kommit fram till genom sina filosofiska reflektioner.

En lösning var att se de olika uppenbarelsesubjekten som olika roller som Gud spelade i frälsningshistorien. Problemet med denna lösning var att de olika uppenbarelsesubjekten uppvisar en ömsesidighet till varandra i den bibliska skildringen av Guds självuppenbarelse. Därför kan man inte se dessa uppenbarelsesubjekt som olika roller som efterträder varandra eftersom några av dem finns samtidigt i Guds självuppenbarelse.

En annan lösning var att se en del av dessa uppenbarelsesubjekt som uppenbarelsemedel väsensskilda från Gud i sig. Problemet med denna lösning är att uppenbarelsesubjekten tillskrivs i Bibeln och urkyrkans gudstjänstliv egenskaper som hör till Guds väsen (dvs. till vad Gud är). Denna lösning riskerade att göra uppenbarelsesubjekten till halvgudar vilket var oförenligt med den bibliska monoteismen.

Lärosatsen om Treenighet blev fornkyrkans lösning på detta problem. De ekumeniska koncilierna och kyrkofäderna fastslog att de tre uppenbarelsesubjekten (även kallade hypostaser eller personer) är egna gudomliga existenssätt i förhållande till varandra som tillsammans är den enda Gudomen: tre personer av samma väsen med sina egna personliga egenskaper i förhållande till varandra. Dessa inomgudomliga relationer beskrevs med metaforer hämtade från Bibeln: Fadern är ofödd, Sonen är född av Fadern, och Anden utgår av Fadern.

Treenighetsläran ledde dock till nya teologiska frågeställningar om Jesus Kristus. Detta bidrog till att utveckla läran om gudmänniskan. I den bibliska skildringen av Guds självuppenbarelse tillskrivs Jesus från Nasaret inte bara gudomliga egenskaper utan också mänskliga egenskaper. Vad var förhållandet mellan de gudomliga egenskaperna och de mänskliga egenskaperna hos Kristus? Kyrkofäderna och de ekumeniska koncilierna kämpade för att hålla fast vid Guds bibliska självuppenbarelse istället för att låta teologins lärosatser utvecklas på ett sådant sätt att de förlorade sin Guds frälsningshistoriska självuppenbarelse. Det ekumeniska konciliet i Kalcedon 451 fastslog gentemot alla teologiska spekulationer att kyrkans gemensamma tro är att Jesus Kristus är ett enda subjekt som är sann Gud och sann människa.

Det fortsatte förekomma teologiska spekulationer i fornkyrkan om förhållande mellan mänskliga egenskaper och gudomliga egenskaper hos Jesus Kristus som riskerade att reducera teologin till en rationalistisk religionsfilosofi. De efterföljande ekumeniska koncilierna fortsatte att kämpa för att stå emot teologiska spekulationer som försökte skapa rent religionsfilosofiska trosföreställningar som inte utgick från Guds frälsningshistoriska självuppenbarelse som framför allt förmedlas genom de bibliska skrifterna.

Guds självuppenbarelse och kristen tro

Den kristna gudsrelationen i denna värld består av tro, hopp och kärlek. ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.” (1 Kor 13:13). Det är endast genom tron vi kan uppleva Gud nu, men i evigheten kommer vi att skåda Gud direkt utan att behöva tro. ”Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se.” (Heb 11:1). ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.” (1 Kor 13:12) ”Mina kära, nu är vi Guds barn, men det har ännu inte blivit uppenbart vad vi kommer att bli. Vi vet dock att när han uppenbarar sig kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är.” (1 Joh 3:2). Tron är vårt inledande svar på Guds självuppenbarelse. Tron är grunden till våra trosföreställningar och troserfarenheter.

Den kristna teologin skiljer mellan Guds allmänna självuppenbarelse och Guds särskilda självuppenbarelse. Guds allmänna självuppenbarelse är de spår av Gud vi finner i hela skapelsen och vår livserfarenhet med hjälp av filosofi, vetenskap och andra religioner. ”Ty ur storheten och skönheten hos det skapade träder bilden av dess upphovsman fram för tanken.” (Vish 13:5). ”Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga.” (Rom 1:20). ”Hedningarna har inte lagen, men om de av naturen fullgör lagens krav, då är de sin egen lag fast de saknar lagen. Därmed visar de att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan; om det vittnar också deras samvete och deras tankar när tankarna anklagar varandra och försvarar sig. ” (Rom 2:14f). ”Men ändå gav han vittnesbörd om att han finns, genom allt gott som han gör. ” (Apg 14:17). ”Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom.” (Apg 17:27f). ”När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er. ” (Apg 17:23). Men alla våra trosföreställningar och troserfarenheter som bygger på Guds allmänna självuppenbarelse måste prövas mot Guds särskilda självuppenbarelse.

Guds särskilda självuppenbarelse är Guds verksamma Ord i frälsningshistorien som omfattar det gamla förbundet med judarna och det nya förbundet genom Jesus Kristus (dvs. Kristi kyrka). I Gamla testamentet kan vi läsa om hur Herrens Ord kommer till profeterna och uppenbarar Gud. I Nya testamentet kan vi läsa om hur Guds verksamma Ord blev människa. ”Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.” (Joh 1:14). ”Jesus svarade: ”Så länge har jag varit tillsammans med er, och ändå känner du mig inte, Filippos? Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du då säga: Visa oss Fadern? Tror du inte att jag är i Fadern och Fadern i mig? De ord jag säger er, dem talar jag inte av mig själv; Fadern är i mig och utför sina gärningar. Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig. Eller tro åtminstone för gärningarnas skull. Sannerligen, jag säger er: den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större. Ty jag går till Fadern, och vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen. Om ni ber om något i mitt namn skall jag göra det.” (14:9-14). ”Han är den osynlige Gudens avbild” (Kol 1:15).

Gud ger sig själv fullständigt till mänskligheten genom frälsningshistorien. Bibeln skildrar frälsningshistorien, kyrkofäderna förkunnar frälsningshistorien och de ekumeniska koncilierna bekänner frälsningshistorien. Ortodoxa kyrkan firar, förkunnar och bekänner Guds frälsningshistoriska självuppenbarelse genom sakramenten, gudstjänsterna och trosläran.

Vår tro leder till förtröstan, hopp och kärlek. ”Han har gett oss sina stora och dyrbara löften, för att ni tack vare dem skall bli delaktiga av gudomlig natur sedan ni kommit undan det fördärv som begäret drar med sig i denna värld. Sök därför med all iver att till er tro foga styrka, till styrkan kunskap, till kunskapen självbehärskning, till självbehärskningen uthållighet, till uthålligheten gudsfruktan, till gudsfruktan broderlig omtanke och till omtanken kärlek.” (2 Pet 1:4-7). Men tron är inte endast något personligt utan något vi tar emot från kyrkan. ”Men hur skall de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Hur skall de kunna tro på den som de inte har hört? Hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar? Hur kan någon förkunna utan att vara utsänd? Det står skrivet: Skönt ljuder stegen av dem som bär bud om goda ting. Men alla lyssnade inte till budskapet. Ty Jesaja säger: Herre, vem satte tro till det vi förkunnade? Så bygger tron på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi ord.” (Rom 10:14-17). Våra personliga trosföreställningar och troserfarenheter måste prövas mot kyrkans gemensamma tro. ”Ta det som du har hört av mig till mönster för en sund förkunnelse, i tro och kärlek genom Kristus Jesus. Bevara genom den heliga anden som bor i oss det goda som har anförtrotts dig.” (2 Tim 1:13f.)

Ortodoxa kyrkan har fullmakt att pröva och bedöma den tro som förkunnas i kyrkans namn. Nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen är Ortodoxa kyrkans gemensamma trosregel och ger riktlinjerna för all ortodox kyrklig teologi. Kyrkans lärosatser (dogmer) begränsar inte Gud utan syftar till att leda våra trosföreställningar och troserfarenheter till Guds självuppenbarelse som vi tillsammans firar, förkunnar och bekänner i kyrkans trosgemenskap. Kyrkans lärosatser är vägmärken som visar vägen till Gud. De visar den väg till Gud som kyrkofäderna och helgonen genom alla tider har färdats. ”Mina kära, i min stora iver att skriva till er om vår gemensamma frälsning känner jag mig tvungen att sända er en maning att kämpa för den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga. ” (Jud 3).

Antalet ortodoxa kristna i Sverige

Sverige. Enligt statistik från Nämnden för statligt stöd till trossamfund betjänades 63 429 personer av de registrerade ortodoxa kyrkorna (exklusive de orientaliska, förkalcedoniska kyrkorna) i Sverige år 2011. Det faktiska antalet ortodoxa trosbekännare i Sverige måste antas vara något högre än detta antal eftersom alla ortodoxa församlingar inte är registrerade som bidragsberättigade trossamfund (en del ortodoxa församlingar i Sverige har valt associationsformen ideell förening istället för registrerat trossamfund).

De ortodoxa och orientaliska kyrkorna har registrerat sig hos nämnden som en gemensam grupp med namnet Ortodoxa och österländska kyrkors ekumeniska råd, men separat statistik ges för varje trossamfund inom denna grupp. Statistiken för 2012 kommer att publiceras under hösten 2013. Regelsamling med gällande lagar och regelverk för trossamfund, ideella föreningar och stiftelser i Sverige publiceras årligen av Föreningen auktoriserade revisorer.

Ortodox påsk 2014 och metropolit Pavlos 40-årsjubileum

Ortodox påsk 2014

Ortodox påsk infaller den 20 april 2014. Rena måndagen (början på stora fastan) infaller den 3 mars.

Metropolit Pavlos 40-årsjubileum

Metropolit Pavlos av Stockholm och hela Skandinavien

Sverige. Metropolit dr. Pavlos Menevisoglou firar 40-årsjubileum som metropolit av Stockholm och hela Skandinavien år 2014.

Grekisk-ortodoxa metropolitdömet för Stockholm och hela Skandinavien grundades 1969. Metropolitdömet har sitt säte i Stockholm, men omfattar alla skandinaviska länder förutom Finland som har en egen ortodox folkkyrka under Ekumeniska patriarkatet. Metropolit Pavlos, som tillträdde 1974, är metropolitdömets andre biskop sedan det grundades.

Metropolit Pavlos föddes i Konstantinopel 1935. Han vigdes till diakon 1956 och avlade teologisk examen med goda vitsord från Haliki 1958. Från att han hade avlagt examen tills han blev vald till metropolit tjänstgjorde han i Ekumeniska patriarkatets kansli. Han befordrades till översekreterare i Heliga synoden och vigdes till präst den 30 november 1970.

Den 30 april 1974 blev han vald till metroplit av Stockholm och hela Skandinavien. Han vigdes till biskop den 12 maj samma år och firade sin intronisation den 14 juli.

När metropolit Pavlos tillträdde var metropolitdömet outvecklat. Under hans tid som metropolit har metropolitdömet förvärvat egna kyrkobyggnader i Uppsala (1976), Stockholm (1978), Oslo (1987) och Göteborg (1998). Förutom dessa orter där metropolitdömet äger egna gudstjänstlokaler anordnar man också gudstjänster i Borås, Malmö och Köpenhamn. Metropolitdömet publicerar årligen sedan 1976 en bulletin och sedan 1981 en egen kyrkokalender. Förutom de grekiska ortodoxa församlingarna i Skandinavien lyder Finska ortodoxa församlingen i Sverige under metropolitdömet. Den numera nerlagda Estniska ortodoxa församlingen lydde också under metropolitdömet när den var verksam. Den ekumeniske patriarken Bartholomeos har genomfört fyra högtidliga besök i metropolitdömet: Stockholm och Uppsala 1993, Oslo 1995, Oslo 2002 och Stockholm 2003.

Metropolit Pavlos är också ordförande i Skandinaviska ortodoxa biskopsmötet som grundades den 10 januari 2011 i enlighet med beslut från den panortodoxa konferensen i Chambésy 2009.

Vid sidan av sitt uppdrag som överherde för metropolitdömet har metropolit Pavlos varit verksam som forskare. Han är internationellt erkänd för sin forskning om kyrklig rättshistoria och myronsmörjelsen. Han doktorerade i teologi vid Thessaloniki på en avhandling om myronsmörjelsen i Ortodoxa kyrkan. Hans doktorsavhandling publicerades 1972 av Ekumeniska patriarkatets institut för patristiska studier i Thessaloniki och den utgavs på nytt 1983. Han har också doktorsgrad i juridik från samma universitet. Han har publicerat nio vetenskapliga monografier, en konkordans till de kanoniska rättskällorna och över femtio artiklar.

Εις πολλά έτη Δέσποτα!

Läsningar: Söndag 8 enligt Lukas

Prokeimenon. Ton 3.

Spela och sjung till Guds ära! (Ps 47:7)

V. Klappa händer, alla folk. (Ps 47:2)

Läsning från Galaterbrevet (1:11-19)

Bröder och systrar, jag försäkrar er: det evangelium som jag har förkunnat är inte något mänskligt påfund. Jag har inte fått det från någon människa, ingen har lärt mig det, jag har fått det genom en uppenbarelse av Jesus Kristus. Ni har ju hört hur jag förut levde som lagtrogen jude, hur jag hänsynslöst förföljde Guds församling och försökte utrota den. I trohet mot judendomen överträffade jag de flesta av mina judiska jämnåriga, ivrigare än någon annan hävdade jag traditionen från våra fäder. Men han som utsåg mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd beslöt att uppenbara sin son för mig, för att jag skulle förkunna evangeliet om honom för hedningarna. Då frågade jag inte någon av kött och blod till råds, inte heller for jag upp till Jerusalem, till dem som var apostlar före mig. I stället begav jag mig till Arabien, och därifrån vände jag tillbaka till Damaskus. Först tre år senare for jag upp till Jerusalem för att få tala med Kefas, och jag stannade fjorton dagar hos honom. Någon annan av apostlarna såg jag inte, bara Herrens bror Jakob.

Halleluja (3 gånger). Ton 3.

V1. Till dig, Herre, tar jag min tillflykt, svik mig aldrig! (Ps 31:2)

V2. Gud, skynda till min hjälp! (Ps 31:3)

Läsning från Lukasevangeliet (10:25-37)

Vid den tiden kom en laglärd till Jesus för att sätta honom på prov och sade: ”Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Jesus sade: ”Vad står det i lagen? Hur lyder orden?” Han svarade: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” Jesus sade: ”Det är rätt. Gör det, så får du leva.”För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: ”Och vem är min nästa?” På den frågan svarade Jesus: ”En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ’Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.’ Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?” Han svarade: ”Den som visade honom barmhärtighet.” Då sade Jesus: ”Gå du och gör som han!”

Källa: Bibeln.se

Biskopsvigning och intronisation av ärkebiskop electus Job Getcha

Paris. Ärkebiskop electus Job Getcha, Ekumeniska patriarkatets exarkat för de rysk-ortodoxa församlingarna i Västeuropa (Parisexarkatet), kommer att vigas till titulärbiskop av Telmessos den 30 november i Istanbul. Hans intronisation som exark i Paris kommer att firas den 5-6 december.

Källor:

Kyrkan

Det svenska ordet ”kyrka” används för att återge det grekiska ordet ekklesia som i Bibel 2000 brukar översättas med ”församling”. Ordet används för att beteckna olika fenomen. Det kan beteckna en trosföreställning (”en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka”). Det kan beteckna en konfession (t.ex. Ortodoxa kyrkan, Romersk-katolska kyrkan eller Evangelisk-lutherska kyrkan). Det kan beteckna ett trossamfund (t.ex. Ortodoxa kyrkan i Finland eller Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland). Det kan beteckna en församling eller församlingens byggnad (t.ex. S:t Georgios metropolitkyrka i Stockholm).

Det grekiska ordet ekklesia används från början som beteckning på folkförsamlingen i en antik grekisk stadsstat. I Septuaginta, den antika judiska översättningen av Gamla testamentet till grekiska, används ekklesia oftast för att återge det hebreiska ordet qahal som är en av beteckningarna på förbundsfolket (i synnerhet det församlade förbundsfolket: qahal Jahve, ”Herrens församling”). I Nya testamentet används ekklesia-begreppet dels för att beteckna de lokala kristna församlingarna och dels för att beteckna trosföreställningen om de kristna som det nya förbundsfolket (det nya Israel). Nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen tillskriver trosföreställningen kyrka egenskaperna enhet, helighet, katolskhet och apostoliskhet (”en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka”).

De kristna lokalförsamlingarna är delkyrkor i världskyrkan (den allmänna eller katolska kyrkan) som förverkligar kyrkan så som trosföreställning. Jesu Kristi kyrka, det nya förbundets gudsfolk, med sina olika lokalförsamlingar har skapats genom kristushändelsen som förkunnas och firas i församlingarna genom dopet och nattvarden. Världskyrkans enhet består i (a) apostlafullmakten som förvaltas av apostlarnas efterföljare, biskoparna, (b) troskatten (Bibeln och den apostoliska traditionen) och (c) den gemensamma bekännelsen (i synnerhet den Nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen). Världskyrkans enhet uttrycker sig i delkyrkornas nattvardsgemenskap med varandra.

Den ortodoxa konfessionen gör anspråk på att vara den rätta kyrkan. Olika delkyrkor har genom historien uteslutits ur världskyrkans gemenskap till följd av läroskillnader. Redan i Nya testamentet beskrivs läran som det band som binder samman den första generationen kristna som bevittnade och upplevde kristushändelsen med de efterföljande generationerna som förkunnar, firar och bekänner frälsningshistorien i församlingarna. ”Ta det som du har hört av mig till mönster för en sund förkunnelse, i tro och kärlek genom Kristus Jesus. Bevara genom den heliga anden som bor i oss det goda som har anförtrotts dig.” (2 Tim 1:13f.)

Världskyrkan bevarar som helhet den trosskatt och apostoliska lära som har anförtrotts åt den. Detta sker genom apostoliskhet och katolskhet. Apostoliskhet innebär trohet mot den lära som kan beläggas i Nya testamentet och den apostoliska traditionen. Katolskhet innebär att världskyrkan som helhet har tagit emot och bevarar trosinnehållet. De ekumeniska koncilierna manifesterar världskyrkan och avgör lärostrider. Förebilderna för de ekumeniska konciliernas lärofullmakt och bekännelsefullmakt är dels apostlamötet i Jerusalem (jfr Apg 15) och den nytestamentliga församlingsregeln: ”Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på församlingen heller, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.” (Matt 18:17-20).

Förutom de ekumeniska koncilierna så intar de apostoliska urförsamlingarna i en särskild roll i att bevara den apostoliska tron och leda världskyrkan. Världskyrkan är en andlig gemenskap med Kristus som sitt huvud: ”Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gjorde han till huvud för kyrkan, som är hans kropp, fullheten av honom som helt uppfyller allt.” (Ef 1:22f.) Världskyrkans andliga gemenskap kallas för Kristi kropp: ”Och han är huvudet för kroppen, för kyrkan” (Kol 1:18). Under den bysantinska tiden brukade de fem främsta apostoliska delkyrkorna i Romarriket (dvs. Rom, Konstantinopel, Alexandria, Antiokia och Jerusalem) beskrivas som Kristi kropps fem sinnen som tillsammans leder Kristi kyrka. Dessa fem apostoliska delkyrkor kallades pentarkin (”femstyret”) och tillsammans avgjorde de vilka koncilier som är bindande (dvs. vilka koncilier som är ekumeniska). Fortfarande i dag är den ortodoxa konfessionen de sju ekumeniska konciliernas kyrka eftersom dess teologi följer den odelade kyrkans ekumeniska koncilier. Ortodoxa kyrkan tar också avstånd från de nya dogmer som Romersk-katolska kyrkan har utfärdat på egen hand efter den stora kyrkosplittringen år 1054.

Läsningar: Söndag 5 enligt Lukas

Prokeimenon. Ton 2.

Herren är min kraft och mitt värn. (Ps 118:14)

V. Hårt har Herren tuktat mig. (Ps 118:18)

Läsning från Andra Korinthierbrevet (11:31-12:9)

Bröder och systrar, vår herre Jesu Gud och fader, som är välsignad i evighet, vet att jag inte ljuger. I Damaskus lät kung Aretas hövding bevaka staden för att gripa mig. Och från en öppning i muren firades jag ner i en korg och räddade mig undan honom. Jag är tvungen att skryta, visserligen till ingen nytta, men jag kommer nu till syner och uppenbarelser från Herren. Jag vet en man som lever i Kristus och som för fjorton år sedan – om det nu var med kroppen eller utan den vet jag inte, men Gud vet det – han blev i alla fall uppryckt till den tredje himlen. Och jag vet att den mannen – om med kroppen eller utan, det vet bara Gud – blev uppryckt till paradiset och fick höra ord som ingen människa kan eller får uttala. Den mannen vill jag skryta med; med mig själv vill jag inte skryta, bara med min svaghet. Om jag skulle vilja skryta är jag ändå inte från förståndet, för vad jag då skulle säga är sant. Men jag avstår för att ingen skall tänka högre om mig än han gör när han ser eller hör mig. Och för de väldiga uppenbarelsernas skull, för att jag inte skall bli högfärdig, har jag fått en tagg som sticker mig, en ängel från Satan som misshandlar mig så att jag inte blir högfärdig. Tre gånger har jag bett Herren att den skall lämna mig i fred. Men han svarade: ”Min nåd är allt du behöver.” Ja, i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig.

Halleluja (3 gånger). Ton 2.

V1. Må Herren svara dig på nödens dag. (Ps 20:2)

V2. Herre, ge seger åt kungen, svara oss då vi ropar! (Ps 20:10)

Läsning från Lukasevangeliet (16:19-31)

Herren sade: Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde i fest och glans var dag. Men en tiggare som hette Lasaros låg vid hans port full av sår och önskade att han fick äta sig mätt på resterna från den rike mannens bord. Hundarna kom till och med och slickade på hans sår. Så dog tiggaren och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Den rike dog också han och begravdes. I dödsriket, där han pinades, lyfte han blicken och fick långt borta se Abraham, och Lasaros vid hans sida. Då ropade han: ’Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasaros att doppa fingerspetsen i vatten och fukta min tunga, jag plågas här i lågorna.’ Men Abraham svarade: ’Kom ihåg, mitt barn, att du fick ut ditt goda medan du levde, liksom Lasaros sitt onda. Nu har han funnit tröst här, medan du plågas. Dessutom gapar det en klyfta mellan oss och er, för att de som vill ta sig över från oss till er eller från er till oss inte skall kunna göra det.’ Mannen sade: ’Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus. Jag har fem bröder, och han måste varna dem så att inte de också kommer hit till detta plågornas ställe.’ Abraham sade: ’De har Mose och profeterna. De kan lyssna till dem.’ Mannen svarade: ’Nej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig.’ Men Abraham sade: ’Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon står upp från de döda.’”

Källa: Bibeln.se

Ny ärkebiskop vald till Parisexarkatet

Paris. Stiftsmötet för Ärkestiftet för rysk-ortodoxa kyrkor i Västeuropa, Ekumeniska patriarkatets exarkat, har sammanträtt mellan den 31 oktober och 1 november i Paris för att besluta om stadgerevision och välja ny en ny ärkebiskop att efterträda ärkebiskop emeritus Gabriel som avled den 26 oktober i år.

Inför valet av ny ärkebiskop hade stiftsmötet tagit fram en lista på tre kandidater som skickades till Konstantinopel för godkännande: arkimandrit Grigorios Papathomas, arkimandrit Job Getcha och arkimandrit Simeon Cossec.

Ekumeniska patriarkatet skickade tillbaka en ny lista på kandidater till stiftsmötet: arkimandrit Job Getcha (den ende kandidaten från den ursprungliga listan), arkimandrit Bessarion Komzias och prästmunk Mykhaylo Anischenko.

Den 1 november valde stiftsmötet arkimandrit Job Getcha till ny ärkebiskop.

Arkimandrit Job Getcha (namn i världen: Ihor Wladimir Getcha) är född i Montréal den 31 januari 1974. Han har ukrainsk härkomst. Efter utbildning i Canada studerade han ortodox teologi vid Saint-Serge i Paris. Han tog masterexamen i ortodox teologi 1996 och avlade munklöften och blev vigd till diakon samma år. Han doktorerade i teologi vid Saint-Serge och Institute Catholique i Paris 2003 och blev vigd till präst samma år av ärkebiskop Gabriel av Komana. 2012 blev han docent. Han har varit verksam präst i Parisexarkatet och som lärare i liturgivetenskap, kyrkohistoria, dogmatik och kyrkorätt i Paris, Fribourg (Schweiz), Chambésey och Kiev.

Källor