Bön och andlighet

Bönen är central i den ortodoxa kristna andligheten. Kyrkofadern Johannes av Damaskus skriver att ”bön är själens upplyftande till Gud eller en till Gud riktad vädjan om lämpliga gåvor.” I bönen närmar vi oss Gud i vårt inre och ger uttryck för vårt förhållande till Gud.

Bönen hänger ihop med den ortodoxa kristna människosynen och förståelsen av frälsningen. Människan är Guds avbild. Därför har hon fri vilja och förnuft. Människan är kallad till att bli lik Gud genom fullkomlighet i de kristna dygderna. Detta är meningen med livet enligt den ortodoxa kristna världsåskådningen. Genom syndafallet har livets mening blivit fördunklad så att människan lätt glömmer den. Genom Kristushändelsen har livets fulla mening uppenbarats på nytt så att människan återigen genom nåden kan bli lik Gud genom dygdernas fullkomlighet.

Dygderna är de högre värden som människan försöker leva – förverkliga i sitt liv – för att livet ska ha mening. Den kristna världsåskådningens tre grundläggande dyger är tro, hopp och kärlek. Tron är den dygd som ger livet en högre mening. Hoppet är den dygd som gör det möjligt att leva denna mening trots livets alla motgångar. Kärleken är den dygd som är livets mening. I Nya testamentet står det att Gud är kärlek. Kärleken till Gud och medmänniskor är kärnan i Jesu budskap.

Frälsningen handlar om att ta emot Jesu budskap sträva efter att leva budskapet. Den ortodoxa traditionen kallar detta för gudomliggörelse. Omvändelsen utgör grunden till frälsningen eller gudomliggörelsen. Omvändelse är en process som innebär ett oupphörligt avståndstagande från synden i förtröstan på nåden för att kunna växa i dygderna.

Omvändelsen är en kamp. Nya testamentet talar om den gamla människan och den nya människan. Synden försöker hålla oss kvar i den gamla människan som inte kan älska, som inte vågar älska. Kyrkofäderna och de andliga författarna ser högmod eller själviskhet som roten till synden. Från denna rot flödar alla onda begär, lidelser och känslor som lockar oss att försöka härska över och manipulera allt och alla för vårt själviska jags skull. Men själviskhetens makt är en illusion. För att kunna härska över och manipulera andra döljer vi vårt eget jag och vägrar att se dem som något annat än redskap för vårt eget begär. Vi kan endast bli verkliga personer som har sann gemenskap med Gud och andra människor när vi släpper de illusioner som synden skapar hos oss – illusionen att vi själva har all makt. Kristus kom inte för att manipulera eller underkuva oss utan för att kalla oss till att bli Guds vänner och ha gemenskap med oss. Denna gemenskap består i kyrkan genom dopet och nattvarden.

Genom bönen förenar vi oss i vårt inre med Gud och tar emot hans gemenskap. Därför måste vi bli fria från illusioner och självbedrägeri som hindrar oss från att verkligen förena oss med Gud i bönen istället för att göra bönen till en karikatyr genom vilken vi försöker manipulera och härska över Gud. Denna frihet uppnås genom ödmjukhet. Samvetsrannsakan och bikt är våra främsta redskap för att frigöra oss från vårt självbedrägeri och syndens illusioner.

Vi vill inte se oss själva sådana vi är med alla våra svagheter och ondskefulla begär. Vi vill intala oss att vi är goda människor och hittar därför på oräkneliga ursäkter och undanflykter för allt i vårt beteende som visar att vi inte är goda människor. Vi ljuger för oss själva och försöker intala oss att det aldrig är vårt eget fel – att vi inte har något ansvar för det onda vi gör. Samvetsrannsakan och bikt är botemedlen mot detta självbedrägeri. Omvändelsen är en process. Vi har inte blivit goda en gång för alla utan vi måste genom omvändelsen sträva efter att förbli i Kristi kärlek och växa i sann gemenskap med Gud och människor.

De andliga författarna lär oss att när vi ber så måste vi akta oss för alla tankar, känslor och begär som står i vägen för vår inre förening med Gud.  När vi ber måste vi alltså låta alla fantasier, tankar, begär och känslor flyta förbi vårt medvetande utan att fästa vår uppmärksamhet vid dem utan istället ha den fäst på bönens ord och genom dem stiga upp i vårt inre till Gud. Bönens kamp – vare sig den sker genom en bönbok, Psaltaren eller Jesusbönen – hjälper oss att rena vårt inre från syndens illusioner och lockelser så att vi kan träda in i gemenskap med Gud sådana som vi faktiskt är och inte sådana som vi försöker intala Gud och oss själva att vi är. Det är i kampen mot vår själviskhet och vårt högmod som vi lär oss att verkligen älska Gud och våra medmänniskor så att vi kan ha sann gemenskap med dem istället för syndens illusoriska maktkamp och självbedrägeri.

Annonser
Post a comment or leave a trackback: Trackback URL.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: