Treenigheten och gudmänniskan

Ortodoxa kyrkans två viktigaste lärosatser är treenigheten och gudmänniskan. Dessa lärosatser sammanfattas i Nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen och förtydligades i de senare ekumeniska konciliernas lärobeslut. Ledmotivet i kyrkofädernas teologiska reflektion var att vad som hade hänt genom Jesus från Nasaret bestämdes av vad han är i förhållande till Gud och människorna. Denna teologiska process hänger samman med att evangeliet inkulturerades i en den icke-judiska kulturen som saknade judarnas bibliska förförståelse för Guds fullständiga självuppenbarelse i kristushändelsen. För att kunna förkunna evangeliet i denna nya icke-judiska kontext utvecklade de tidiga kyrkofäderna en frälsningsontologi på grundval av den bibliska frälsningshistorien. Guds allmänna självuppenbarelse skapade förutsättningen för att kunna förkunna evangeliet i denna nya kontext.

Läran om treenigheten är en följd av den tidiga kyrkans teologiska reflektion kring Guds frälsningshistoriska självuppenbarelse så som de apostoliska urförsamlingarna firade och förkunnade den och så som Bibeln skildrar den. De tidiga kyrkofäderna började reflektera kring Guds agerande subjekt i de bibliska skildringarna av Guds frälsningshistoriska självuppenbarelse. Kyrkofäderna kom fram till tre huvudsakliga uppenbarelsesubjekt: Fadern, Gud så som transcendent skapare oberoende av skapelsen; Ordet, Gud så som självuppenbarelse för människorna; Anden, Gud så som immanent närvaro i skapelsen. En del kyrkofäder identifierade Guds Vishet med Ordet, medan andra identifierade den med Anden.

I den bibliska skildringen av Guds självuppenbarelse kallas Guds agerande subjekt i skapelsen för Fader, Ord, Ande, Vishet osv. I Nya testamentet identifieras Guds Ord med Jesus från Nasaret. Frågan var hur dessa olika gudomliga, agerande subjekt i frälsningshistorien hörde ihop med den bibliska läran om att det finns en enda Gud – den judiska förbundsguden som de tidiga kristna teologerna identifierade med den enda gudom som de gamla grekiska filosoferna hade kommit fram till genom sina filosofiska reflektioner.

En lösning var att se de olika uppenbarelsesubjekten som olika roller som Gud spelade i frälsningshistorien. Problemet med denna lösning var att de olika uppenbarelsesubjekten uppvisar en ömsesidighet till varandra i den bibliska skildringen av Guds självuppenbarelse. Därför kan man inte se dessa uppenbarelsesubjekt som olika roller som efterträder varandra eftersom några av dem finns samtidigt i Guds självuppenbarelse.

En annan lösning var att se en del av dessa uppenbarelsesubjekt som uppenbarelsemedel väsensskilda från Gud i sig. Problemet med denna lösning är att uppenbarelsesubjekten tillskrivs i Bibeln och urkyrkans gudstjänstliv egenskaper som hör till Guds väsen (dvs. till vad Gud är). Denna lösning riskerade att göra uppenbarelsesubjekten till halvgudar vilket var oförenligt med den bibliska monoteismen.

Lärosatsen om Treenighet blev fornkyrkans lösning på detta problem. De ekumeniska koncilierna och kyrkofäderna fastslog att de tre uppenbarelsesubjekten (även kallade hypostaser eller personer) är egna gudomliga existenssätt i förhållande till varandra som tillsammans är den enda Gudomen: tre personer av samma väsen med sina egna personliga egenskaper i förhållande till varandra. Dessa inomgudomliga relationer beskrevs med metaforer hämtade från Bibeln: Fadern är ofödd, Sonen är född av Fadern, och Anden utgår av Fadern.

Treenighetsläran ledde dock till nya teologiska frågeställningar om Jesus Kristus. Detta bidrog till att utveckla läran om gudmänniskan. I den bibliska skildringen av Guds självuppenbarelse tillskrivs Jesus från Nasaret inte bara gudomliga egenskaper utan också mänskliga egenskaper. Vad var förhållandet mellan de gudomliga egenskaperna och de mänskliga egenskaperna hos Kristus? Kyrkofäderna och de ekumeniska koncilierna kämpade för att hålla fast vid Guds bibliska självuppenbarelse istället för att låta teologins lärosatser utvecklas på ett sådant sätt att de förlorade sin Guds frälsningshistoriska självuppenbarelse. Det ekumeniska konciliet i Kalcedon 451 fastslog gentemot alla teologiska spekulationer att kyrkans gemensamma tro är att Jesus Kristus är ett enda subjekt som är sann Gud och sann människa.

Det fortsatte förekomma teologiska spekulationer i fornkyrkan om förhållande mellan mänskliga egenskaper och gudomliga egenskaper hos Jesus Kristus som riskerade att reducera teologin till en rationalistisk religionsfilosofi. De efterföljande ekumeniska koncilierna fortsatte att kämpa för att stå emot teologiska spekulationer som försökte skapa rent religionsfilosofiska trosföreställningar som inte utgick från Guds frälsningshistoriska självuppenbarelse som framför allt förmedlas genom de bibliska skrifterna.

Annonser
Post a comment or leave a trackback: Trackback URL.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: