Guds självuppenbarelse och kristen tro

Den kristna gudsrelationen i denna värld består av tro, hopp och kärlek. ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.” (1 Kor 13:13). Det är endast genom tron vi kan uppleva Gud nu, men i evigheten kommer vi att skåda Gud direkt utan att behöva tro. ”Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se.” (Heb 11:1). ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.” (1 Kor 13:12) ”Mina kära, nu är vi Guds barn, men det har ännu inte blivit uppenbart vad vi kommer att bli. Vi vet dock att när han uppenbarar sig kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är.” (1 Joh 3:2). Tron är vårt inledande svar på Guds självuppenbarelse. Tron är grunden till våra trosföreställningar och troserfarenheter.

Den kristna teologin skiljer mellan Guds allmänna självuppenbarelse och Guds särskilda självuppenbarelse. Guds allmänna självuppenbarelse är de spår av Gud vi finner i hela skapelsen och vår livserfarenhet med hjälp av filosofi, vetenskap och andra religioner. ”Ty ur storheten och skönheten hos det skapade träder bilden av dess upphovsman fram för tanken.” (Vish 13:5). ”Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga.” (Rom 1:20). ”Hedningarna har inte lagen, men om de av naturen fullgör lagens krav, då är de sin egen lag fast de saknar lagen. Därmed visar de att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan; om det vittnar också deras samvete och deras tankar när tankarna anklagar varandra och försvarar sig. ” (Rom 2:14f). ”Men ändå gav han vittnesbörd om att han finns, genom allt gott som han gör. ” (Apg 14:17). ”Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom.” (Apg 17:27f). ”När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er. ” (Apg 17:23). Men alla våra trosföreställningar och troserfarenheter som bygger på Guds allmänna självuppenbarelse måste prövas mot Guds särskilda självuppenbarelse.

Guds särskilda självuppenbarelse är Guds verksamma Ord i frälsningshistorien som omfattar det gamla förbundet med judarna och det nya förbundet genom Jesus Kristus (dvs. Kristi kyrka). I Gamla testamentet kan vi läsa om hur Herrens Ord kommer till profeterna och uppenbarar Gud. I Nya testamentet kan vi läsa om hur Guds verksamma Ord blev människa. ”Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.” (Joh 1:14). ”Jesus svarade: ”Så länge har jag varit tillsammans med er, och ändå känner du mig inte, Filippos? Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du då säga: Visa oss Fadern? Tror du inte att jag är i Fadern och Fadern i mig? De ord jag säger er, dem talar jag inte av mig själv; Fadern är i mig och utför sina gärningar. Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig. Eller tro åtminstone för gärningarnas skull. Sannerligen, jag säger er: den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större. Ty jag går till Fadern, och vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen. Om ni ber om något i mitt namn skall jag göra det.” (14:9-14). ”Han är den osynlige Gudens avbild” (Kol 1:15).

Gud ger sig själv fullständigt till mänskligheten genom frälsningshistorien. Bibeln skildrar frälsningshistorien, kyrkofäderna förkunnar frälsningshistorien och de ekumeniska koncilierna bekänner frälsningshistorien. Ortodoxa kyrkan firar, förkunnar och bekänner Guds frälsningshistoriska självuppenbarelse genom sakramenten, gudstjänsterna och trosläran.

Vår tro leder till förtröstan, hopp och kärlek. ”Han har gett oss sina stora och dyrbara löften, för att ni tack vare dem skall bli delaktiga av gudomlig natur sedan ni kommit undan det fördärv som begäret drar med sig i denna värld. Sök därför med all iver att till er tro foga styrka, till styrkan kunskap, till kunskapen självbehärskning, till självbehärskningen uthållighet, till uthålligheten gudsfruktan, till gudsfruktan broderlig omtanke och till omtanken kärlek.” (2 Pet 1:4-7). Men tron är inte endast något personligt utan något vi tar emot från kyrkan. ”Men hur skall de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Hur skall de kunna tro på den som de inte har hört? Hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar? Hur kan någon förkunna utan att vara utsänd? Det står skrivet: Skönt ljuder stegen av dem som bär bud om goda ting. Men alla lyssnade inte till budskapet. Ty Jesaja säger: Herre, vem satte tro till det vi förkunnade? Så bygger tron på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi ord.” (Rom 10:14-17). Våra personliga trosföreställningar och troserfarenheter måste prövas mot kyrkans gemensamma tro. ”Ta det som du har hört av mig till mönster för en sund förkunnelse, i tro och kärlek genom Kristus Jesus. Bevara genom den heliga anden som bor i oss det goda som har anförtrotts dig.” (2 Tim 1:13f.)

Ortodoxa kyrkan har fullmakt att pröva och bedöma den tro som förkunnas i kyrkans namn. Nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen är Ortodoxa kyrkans gemensamma trosregel och ger riktlinjerna för all ortodox kyrklig teologi. Kyrkans lärosatser (dogmer) begränsar inte Gud utan syftar till att leda våra trosföreställningar och troserfarenheter till Guds självuppenbarelse som vi tillsammans firar, förkunnar och bekänner i kyrkans trosgemenskap. Kyrkans lärosatser är vägmärken som visar vägen till Gud. De visar den väg till Gud som kyrkofäderna och helgonen genom alla tider har färdats. ”Mina kära, i min stora iver att skriva till er om vår gemensamma frälsning känner jag mig tvungen att sända er en maning att kämpa för den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga. ” (Jud 3).

Annonser
Post a comment or leave a trackback: Trackback URL.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: