Kyrkan

Det svenska ordet ”kyrka” används för att återge det grekiska ordet ekklesia som i Bibel 2000 brukar översättas med ”församling”. Ordet används för att beteckna olika fenomen. Det kan beteckna en trosföreställning (”en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka”). Det kan beteckna en konfession (t.ex. Ortodoxa kyrkan, Romersk-katolska kyrkan eller Evangelisk-lutherska kyrkan). Det kan beteckna ett trossamfund (t.ex. Ortodoxa kyrkan i Finland eller Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland). Det kan beteckna en församling eller församlingens byggnad (t.ex. S:t Georgios metropolitkyrka i Stockholm).

Det grekiska ordet ekklesia används från början som beteckning på folkförsamlingen i en antik grekisk stadsstat. I Septuaginta, den antika judiska översättningen av Gamla testamentet till grekiska, används ekklesia oftast för att återge det hebreiska ordet qahal som är en av beteckningarna på förbundsfolket (i synnerhet det församlade förbundsfolket: qahal Jahve, ”Herrens församling”). I Nya testamentet används ekklesia-begreppet dels för att beteckna de lokala kristna församlingarna och dels för att beteckna trosföreställningen om de kristna som det nya förbundsfolket (det nya Israel). Nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen tillskriver trosföreställningen kyrka egenskaperna enhet, helighet, katolskhet och apostoliskhet (”en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka”).

De kristna lokalförsamlingarna är delkyrkor i världskyrkan (den allmänna eller katolska kyrkan) som förverkligar kyrkan så som trosföreställning. Jesu Kristi kyrka, det nya förbundets gudsfolk, med sina olika lokalförsamlingar har skapats genom kristushändelsen som förkunnas och firas i församlingarna genom dopet och nattvarden. Världskyrkans enhet består i (a) apostlafullmakten som förvaltas av apostlarnas efterföljare, biskoparna, (b) troskatten (Bibeln och den apostoliska traditionen) och (c) den gemensamma bekännelsen (i synnerhet den Nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen). Världskyrkans enhet uttrycker sig i delkyrkornas nattvardsgemenskap med varandra.

Den ortodoxa konfessionen gör anspråk på att vara den rätta kyrkan. Olika delkyrkor har genom historien uteslutits ur världskyrkans gemenskap till följd av läroskillnader. Redan i Nya testamentet beskrivs läran som det band som binder samman den första generationen kristna som bevittnade och upplevde kristushändelsen med de efterföljande generationerna som förkunnar, firar och bekänner frälsningshistorien i församlingarna. ”Ta det som du har hört av mig till mönster för en sund förkunnelse, i tro och kärlek genom Kristus Jesus. Bevara genom den heliga anden som bor i oss det goda som har anförtrotts dig.” (2 Tim 1:13f.)

Världskyrkan bevarar som helhet den trosskatt och apostoliska lära som har anförtrotts åt den. Detta sker genom apostoliskhet och katolskhet. Apostoliskhet innebär trohet mot den lära som kan beläggas i Nya testamentet och den apostoliska traditionen. Katolskhet innebär att världskyrkan som helhet har tagit emot och bevarar trosinnehållet. De ekumeniska koncilierna manifesterar världskyrkan och avgör lärostrider. Förebilderna för de ekumeniska konciliernas lärofullmakt och bekännelsefullmakt är dels apostlamötet i Jerusalem (jfr Apg 15) och den nytestamentliga församlingsregeln: ”Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på församlingen heller, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.” (Matt 18:17-20).

Förutom de ekumeniska koncilierna så intar de apostoliska urförsamlingarna i en särskild roll i att bevara den apostoliska tron och leda världskyrkan. Världskyrkan är en andlig gemenskap med Kristus som sitt huvud: ”Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gjorde han till huvud för kyrkan, som är hans kropp, fullheten av honom som helt uppfyller allt.” (Ef 1:22f.) Världskyrkans andliga gemenskap kallas för Kristi kropp: ”Och han är huvudet för kroppen, för kyrkan” (Kol 1:18). Under den bysantinska tiden brukade de fem främsta apostoliska delkyrkorna i Romarriket (dvs. Rom, Konstantinopel, Alexandria, Antiokia och Jerusalem) beskrivas som Kristi kropps fem sinnen som tillsammans leder Kristi kyrka. Dessa fem apostoliska delkyrkor kallades pentarkin (”femstyret”) och tillsammans avgjorde de vilka koncilier som är bindande (dvs. vilka koncilier som är ekumeniska). Fortfarande i dag är den ortodoxa konfessionen de sju ekumeniska konciliernas kyrka eftersom dess teologi följer den odelade kyrkans ekumeniska koncilier. Ortodoxa kyrkan tar också avstånd från de nya dogmer som Romersk-katolska kyrkan har utfärdat på egen hand efter den stora kyrkosplittringen år 1054.

Advertisements
Post a comment or leave a trackback: Trackback URL.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: