Monthly Archives: november 2013

Läsningar: Söndag 13 enligt Lukas

Prokeimenon. Ton 5.

Herre, bevara oss, skydda oss alltid för detta släkte! (Ps 12:8)

V. Hjälp, Herre, de fromma är borta. (Ps 12:1)

Läsning från Galaterbrevet (6:11-18)

Bröder och systrar, se här med vilka stora bokstäver jag skriver till er med egen hand: de som vill skaffa sig anseende genom något yttre söker tvinga er till omskärelse, bara för att de inte vill bli förföljda för Kristi kors. Dessa som håller på omskärelsen bryr sig inte själva så mycket om lagen, men de vill att ni skall omskäras, så att de kan berömma sig av det som har skett med er kropp. Men jag vill aldrig någonsin berömma mig av annat än vår herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst och död för mig och jag för världen. Omskärelsen har ingen betydelse och inte förhuden heller, det är fråga om en ny skapelse. Frid och förbarmande åt dem som vill leva efter denna ordning, åt Guds Israel. I fortsättningen får ingen ställa till besvär för mig, jag bär Jesu märken på min kropp. Nåd från vår herre Jesus Kristus åt er ande, bröder. Amen.

Halleluja (3 gånger). Ton 5.

V1. Om Herrens nåd vill jag alltid sjunga! (Ps 89:2)

V2. Jag säger: Din nåd är befäst för evigt. (Ps 89:3)

Läsning från Lukasevangeliet (18:18-27)

Vid den tiden frågade en uppsatt person Jesus: ”Gode mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?”Jesus svarade: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud. Du kan budorden: Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte dräpa, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Visa aktning för din far och din mor.” Mannen sade: ”Allt detta har jag hållit sedan jag var ung.” Då sade Jesus: ”Ett återstår för dig: sälj allt du äger och dela ut åt de fattiga, så får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” När han hörde detta blev han bedrövad, för han var mycket rik. Jesus såg att han var bedrövad och sade: ”Hur svårt är det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike! Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.” De som hörde detta frågade: ”Vem kan då bli räddad?” Han svarade: ”Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud.”

Källa: Bibeln.se

Jesus Kristus

Grunden till den kristna tron är Jesus från Nasaret. Vår främsta källa till kunskap om den historiske Jesus är den nytestamentliga förkunnelsen. Men Nya testamentet är inte någon biografi eller historieskrivning i modern bemärkelse. Nya testamentet är förkunnelse av lärjungarnas och urförsamlingarnas kristuserfarenhet. Evangelierna är berättelser uppbyggda kring händelser. Evangelierna skildrar kristushändelsen och tolkar Jesu person och verksamhet utifrån den dåtida judendomens messiasförväntningar. (Messias liksom Kristus betyder ‘den smorde’ och är en viktig titel och gestalt i Gamla testamentet.) Men lärjungarnas och urförsamlingarnas tolkning av kristushändelsen går utöver dåtidens judiska messiasförväntningar om en messias som skulle vara en politisk eller religiös ledargestalt. Den nytestamentliga förkunnelsen om Kristushändelsen har tre övergripande teman: (a) Kristushändelsen som försoning som leder till en ny gemenskap mellan Gud och människorna; (b) Kristushändelsen som Guds självuppenbarelse som medför en ny gudsbild; (c) Kristushändelsen som en uppenbarelse av en ny människa som medför nya livsideal.

Det första temat är grunden till den kristna kyrkan – det nya förbundets gudsfolk. Genom kristushändelsen har Gud instiftat ett nytt förbund är öppet för alla folk. Det nya förbundets gudsfolk samlas i kyrkans gemenskap kring förkunnelsen, dopet och nattvarden.

Det andra temat har varit mycket verksamt i den kristna teologins historia. Kristus är inte endast en profet som förkunnar Gud, utan han är själv Guds självuppenbarelse och eviga Ord. I bergspredikan tolkar inte Jesus endast lagen utan uppenbarar Guds vilja genom att skärpa lagens bud och förkunna dess värdegrund i det dubbla kärleksbudet. Jesus gör alltså anspråk på att själv vara Guds vilja och stå över Gamla testamentet. Gudsbilden som framträder genom kristushändelsen visar en barmhärtig och kärleksfull Gud. Den kyrkliga teologin tidigt att lägga tonvikten vid att skildra vad Kristus och Gud är, medan Bibeln framför allt berättar om händelser som uttrycker förhållandet mellan Gud, människan och skapelsen. Detta fokus på vad Gud är och vad Kristus är utgör grunden till de sju ekumeniska konciliernas lärobeslut i fornkyrkan. Den fornkyrkliga teologin formulerade sina svar på frågan om vad Gud är i läran om treenigheten och vad Kristus är i läran om gudmänniskan (dvs. att Jesus Kristus är sann Gud och sann människa).

Det tredje temat är grunden till den kristna etiken och spiritualiteten. Detta tema hänger ihop med de två föregående. Den nya människan som uppenbaras genom Kristushändelsen lever i den nya gemenskapen med Gud i lydnad till det dubbla kärleksbudet. Paulus skildrar i sina brev kampen mellan den gamla och nya människan i de troendes liv. Övergången från den gamla till den nya människan genom att förenas med Kristus i sitt liv brukar i den östkyrkliga traditionen kallas gudomliggörelse.

Dekalogen – De tio budorden

Inledning

Dekalogen (de tio budorden) har en särskild plats i den bibliska moralen. Den förekommer två gånger i Gamla testamentet (2 Mos 20:1-17; 5 Mos 5:6-21):

  1. Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.
  2. Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem.
  3. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn.
  4. Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat.
  5. Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig.
  6. Du skall inte dräpa.
  7. Du skall inte begå äktenskapsbrott.
  8. Du skall inte stjäla.
  9. Du skall inte vittna falskt mot din nästa.
  10. Du skall inte ha begär till din nästas hustru, och du skall inte ha lust till din nästas hus eller åker, hans slav eller slavinna, hans oxe eller åsna eller något annat som tillhör din nästa

(Romersk-katolska kyrkan och de evangelisk-lutherska kyrkorna har en annan indelning av budorden än östkyrkorna och de evangelisk-reformerta kyrkorna).

Dekalogen och den kristna kärleken

I Nya testamentet kopplas dekalogen till Jesu Kristi budskap. ”Då kom en man fram till honom och frågade: ”Mästare, vad skall jag göra för gott för att få evigt liv?” Jesus sade: ”Varför frågar du mig om vad som är gott? Det finns bara en som är god. Men vill du gå in i livet, så håll budorden.” – ”Vilka?” frågade han, och Jesus svarade: ’Dessa: Du skall inte dräpa, Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Visa aktning för din far och din mor och Du skall älska din nästa som dig själv.’” (Matt 19:16-19). “Buden Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte dräpa, Du skall inte stjäla, Du skall inte ha begär och alla andra bud sammanfattas ju i ordet: Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet” (Rom 13:9-10).

Jesus och Paulus lyfter fram den kristna kärlekstanken som värdegrunden i dekalogen. “Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna” (Matt 22:37-40). Det dubbla kärleksbudet ligger till grund för uppdelningen av dekalogen i lagens två tavlor där den första visar den kristna kärlekens plikter mot Gud och den andra visar den kristna kärlekens plikter mot medmänniskorna. Paulus ger följande beskrivning av det kristna kärleksidealet: ”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig.” (1 Kor 13:4-8).

Jesus ger också den gyllene regeln som ledstjärna för tillämpningen av den kristna moralen. ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.” (Matt 7:12). ”Gör inte mot någon det du själv avskyr.” (Tob 4:15). I bergspredikan visar Jesus att han är Guds självuppenbarelse genom att skärpa lagens bud och uppenbara dess värdegrund (se Matt 5:17-48). Dekalogen har en pedagogisk funktion och visar vägen till den kristna fullkomlighet som förverkligar den kristna kärlekstanken. ”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.” (Matt 5:48).

Dekalogen och kristen etik

Kyrkans kateketiska tradition följer Kristi förebild genom att utifrån Jesu budskap ge en vidare moralisk tolkning av dekalogen än den rent bokstavliga. Kyrkofäderna likställde dekalogen och den gyllene regeln med innehållet i den antika filosofins naturrätt (den naturliga lagen). Helige Filaret av Moskva sammanfattar i den stora rysk-ortodoxa katekesen den kristna moraliska tolkningen av dekalogen i följande fyra plikter mot Gud och sex plikter mot våra medmänniskor.

Lagens första tavla: Den kristna kärlekens plikter mot Gud

  • Att tro på och tillbe Gud.
  • Att avstå från att tillbe avgudar.
  • Att inte synda mot vår tillbedjan av Gud ens med våra ord.
  • Att följa kyrkans högtider, fastor och gudstjänstordningar i vår tillbedjan av Gud.

Lagens andra tavla: Den kristna kärlekens plikter mot medmänniskorna

  • Att älska och visa respekt för de medmänniskor som står oss närmast med våra föräldrar som början.
  • Att inte skada våra medmänniskors liv.
  • Att inte skada våra medmänniskors moraliska renhet.
  • Att inte skada våra medmänniskors egendom.
  • Att inte skada våra medmänniskor med våra ord.
  • Att inte vilja skada våra medmänniskor.

Helige Filaret förklarar att eftersom vi ska älska våra medmänniskor som oss själva gäller också plikterna i lagens andra tavla mot oss själva.

Bön och andlighet

Bönen är central i den ortodoxa kristna andligheten. Kyrkofadern Johannes av Damaskus skriver att ”bön är själens upplyftande till Gud eller en till Gud riktad vädjan om lämpliga gåvor.” I bönen närmar vi oss Gud i vårt inre och ger uttryck för vårt förhållande till Gud.

Bönen hänger ihop med den ortodoxa kristna människosynen och förståelsen av frälsningen. Människan är Guds avbild. Därför har hon fri vilja och förnuft. Människan är kallad till att bli lik Gud genom fullkomlighet i de kristna dygderna. Detta är meningen med livet enligt den ortodoxa kristna världsåskådningen. Genom syndafallet har livets mening blivit fördunklad så att människan lätt glömmer den. Genom Kristushändelsen har livets fulla mening uppenbarats på nytt så att människan återigen genom nåden kan bli lik Gud genom dygdernas fullkomlighet.

Dygderna är de högre värden som människan försöker leva – förverkliga i sitt liv – för att livet ska ha mening. Den kristna världsåskådningens tre grundläggande dyger är tro, hopp och kärlek. Tron är den dygd som ger livet en högre mening. Hoppet är den dygd som gör det möjligt att leva denna mening trots livets alla motgångar. Kärleken är den dygd som är livets mening. I Nya testamentet står det att Gud är kärlek. Kärleken till Gud och medmänniskor är kärnan i Jesu budskap.

Frälsningen handlar om att ta emot Jesu budskap sträva efter att leva budskapet. Den ortodoxa traditionen kallar detta för gudomliggörelse. Omvändelsen utgör grunden till frälsningen eller gudomliggörelsen. Omvändelse är en process som innebär ett oupphörligt avståndstagande från synden i förtröstan på nåden för att kunna växa i dygderna.

Omvändelsen är en kamp. Nya testamentet talar om den gamla människan och den nya människan. Synden försöker hålla oss kvar i den gamla människan som inte kan älska, som inte vågar älska. Kyrkofäderna och de andliga författarna ser högmod eller själviskhet som roten till synden. Från denna rot flödar alla onda begär, lidelser och känslor som lockar oss att försöka härska över och manipulera allt och alla för vårt själviska jags skull. Men själviskhetens makt är en illusion. För att kunna härska över och manipulera andra döljer vi vårt eget jag och vägrar att se dem som något annat än redskap för vårt eget begär. Vi kan endast bli verkliga personer som har sann gemenskap med Gud och andra människor när vi släpper de illusioner som synden skapar hos oss – illusionen att vi själva har all makt. Kristus kom inte för att manipulera eller underkuva oss utan för att kalla oss till att bli Guds vänner och ha gemenskap med oss. Denna gemenskap består i kyrkan genom dopet och nattvarden.

Genom bönen förenar vi oss i vårt inre med Gud och tar emot hans gemenskap. Därför måste vi bli fria från illusioner och självbedrägeri som hindrar oss från att verkligen förena oss med Gud i bönen istället för att göra bönen till en karikatyr genom vilken vi försöker manipulera och härska över Gud. Denna frihet uppnås genom ödmjukhet. Samvetsrannsakan och bikt är våra främsta redskap för att frigöra oss från vårt självbedrägeri och syndens illusioner.

Vi vill inte se oss själva sådana vi är med alla våra svagheter och ondskefulla begär. Vi vill intala oss att vi är goda människor och hittar därför på oräkneliga ursäkter och undanflykter för allt i vårt beteende som visar att vi inte är goda människor. Vi ljuger för oss själva och försöker intala oss att det aldrig är vårt eget fel – att vi inte har något ansvar för det onda vi gör. Samvetsrannsakan och bikt är botemedlen mot detta självbedrägeri. Omvändelsen är en process. Vi har inte blivit goda en gång för alla utan vi måste genom omvändelsen sträva efter att förbli i Kristi kärlek och växa i sann gemenskap med Gud och människor.

De andliga författarna lär oss att när vi ber så måste vi akta oss för alla tankar, känslor och begär som står i vägen för vår inre förening med Gud.  När vi ber måste vi alltså låta alla fantasier, tankar, begär och känslor flyta förbi vårt medvetande utan att fästa vår uppmärksamhet vid dem utan istället ha den fäst på bönens ord och genom dem stiga upp i vårt inre till Gud. Bönens kamp – vare sig den sker genom en bönbok, Psaltaren eller Jesusbönen – hjälper oss att rena vårt inre från syndens illusioner och lockelser så att vi kan träda in i gemenskap med Gud sådana som vi faktiskt är och inte sådana som vi försöker intala Gud och oss själva att vi är. Det är i kampen mot vår själviskhet och vårt högmod som vi lär oss att verkligen älska Gud och våra medmänniskor så att vi kan ha sann gemenskap med dem istället för syndens illusoriska maktkamp och självbedrägeri.

Kanonion 2014

Ekumeniska patriarkatets kanonion för 2014 kan hämtas på grekiska här.

  • Trettondagen infaller på en måndag.
  • Triodion börjar den 9 februari.
  • Köttavskedet infaller den 23 februari.
  • Marie bebådelse infaller tisdagen i fjärde veckan i fastan.
  • Judisk påsk infaller den 18 april.
  • Ortodox påsk infaller den 20 april (västkyrklig påsk infaller också den 20 april).
  • Kristi himmelsfärd infaller den 29 maj.
  • Pingsten infaller den 8 juni.
  • Alla heligas söndag infaller den 15 juni
  • Apostlafastan har 13 dagar.
  • Petrus och Paulus infaller på en söndag.
  • Korsets upphöjelse infaller på en söndag.
  • Julafton infaller på en onsdag.

Läsningar: Söndag 9 enligt Lukas

Prokeimenon. Ton 4.

 Otaliga är dina verk, o Herre! Med vishet har du gjort dem alla. (Ps 104:24)

V. Lova Herren, min själ! (Ps 104:1)

Läsning från Galaterbrevet (2:16-20)

Bröder och systrar, vi vet att människan inte blir rättfärdig genom laggärningar utan genom tron på Jesus Kristus. Därför har vi också satt vår tro till Kristus Jesus för att bli rättfärdiga genom tron på Kristus och inte genom laggärningar, ty av laggärningar blir ingen människa rättfärdig. Men om vi under vår strävan att bli rättfärdiga genom Kristus skulle uppfattas som syndare, vi också, står då Kristus i syndens tjänst? Naturligtvis inte. Bara om jag åter bygger upp detta som jag har rivit ner gör jag mig till lagöverträdare. Jag har ju genom lagen dött bort från lagen för att leva för Gud. Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig.

Halleluja (3 gånger). Ton 4.

V1. Vinn seger! Dra ut för sanning och rätt! (Ps 45:5)

V2. Du älskar det rätta, du hatar orätt. (Ps 45:8)

Läsning från Lukasevangeliet (12:16-21)

Herren talade i denna liknelse: ”En rik man hade fått god skörd på sina jordar. Han tänkte för sig själv: ’Vad skall jag göra? Jag har inte plats för hela skörden.’ Han sade: ’Så här skall jag göra. Jag river mina lador och bygger större så att jag får rum med säden och allt annat jag äger. Sedan kan jag säga till mig själv: Nu min vän är du väl försörjd för många år framåt. Du kan vila ut. Ät, drick och roa dig.’ Men Gud sade till honom: ’Din dåre, i natt skall ditt liv tas ifrån dig, och allt du har lagt på hög, vem skall få det?’ Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud.”

Källa: Bibeln.se

Allmosor och barmhärtighetsverk

Allmosor är tillsammans med bön och fasta en grundläggande del av den kristna fromheten. Kristus undervisade om allmosor i bergspredikan: ”Var noga med att inte utföra era fromma gärningar i människornas åsyn, för att de skall lägga märke till er. Annars har ni ingen lön att vänta hos er fader i himlen. När du ger allmosor, låt då inte stöta i basun för dig, som hycklarna gör i synagogorna och på gatorna för att människorna skall prisa dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ger allmosor, låt då inte vänstra handen veta vad den högra gör. Ge din allmosa i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.” (Matt 6:1-4).

I den ortodoxa traditionen betyder allmosor mer än att bara ge pengar till välgörenhet. Allmosor omfattar alla slags barmhärtighetsverk: ”Barmhärtighet vill jag se och inte offer” (Hos 6:6; Matt 9:13; Matt 12:7); ”Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet” (Matt 5:7). Den ortodoxa kateketiska traditionen lyfter särskilt fram de sju kroppsliga bamhärtighetsverken och de sju andliga barmhärtighetsverken som vägledning för de troende:

De sju kroppsliga barmhärtighetsverken (jfr Matt 25:31-46)

  • Att ge de hungrande att äta.
  • Att ge de törstande att dricka.
  • Att ge de nakna kläder.
  • Att besöka de fångna.
  • Att ta hand om de sjuka.
  • Att ta hand om främlingar.
  • Att begrava de döda. (Jfr Tob 2).

De sju andliga barmhärtighetsverken

  • Att förmå syndare att lämna synden. (jfr Jak 5:19f).
  • Att undervisa de okunniga och olärda.
  • Att ge rätt råd till dem som behöver råd.
  • Att be för sina medmänniskor.
  • Att trösta de bedrövade.
  • Att tålmodigt uthärda orättvisor. (jfr 1 Pet 3:9).
  • Att förlåta synder. (jfr Matt 18:23-35).

Källa: Ὀρθόδοξος ὁμολογία τῆς πίστεως τῆς καθολικῆς καὶ ἀποστολικῆς ἐκκλησίας τῆς ἀνατολικῆς  2.38-54.

Jesusbönen som tidebön enligt gammalt Athosbruk

I ortodoxa kyrkan ersätter klosterfolket ibland tidebönerna med ett antal Jesusböner (Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig syndare) som de ber med hjälp av ett radband med 100 knutar. Enligt ett gammalt bruk på Athos ersätts de olika tidebönerna enligt följande:

  • Morgongudstjänsten (orthros): 30 radband (dvs. 3000 Jesusböner)
  • Timmarna (horai): 10 radband (dvs. 1000 Jesusböner)
  • Aftongudstjänsten (hesperinos): 10 radband (dvs. 1000 Jesusböner)
  • Bön vid dagens slut (apodeipnon): 10 radband (dvs. 1000 Jesusböner)

Andligt liv

Det andliga livet kan beskrivas som Guds fallna avbild – människan – som omvänder sig genom tron och närd av sakramenten (särskilt dopet och nattvarden) växer genom hoppet i den kärlek som återställer den förlorade likheten med Gud som är kärlek. Det andliga livet är gudomliggörelsen. Människan är Guds avbild som genom syndafallet förlorat den gudslikhet till vilken hon är kallad.

Jesus Kristus kallar människan på nytt till Gud så att hon genom nåden kan rena sig från synden som döljer gudsavbilden och genom dygderna kan växa i gudslikheten. ”Han har gett oss sina stora och dyrbara löften, för att ni tack vare dem skall bli delaktiga av gudomlig natur sedan ni kommit undan det fördärv som begäret drar med sig i denna värld.” (2 Pet 1:4).

Det andliga livet grundar sig i sakramenten – nådemedlen – men består också av den enskildes andliga kamp. ”Vi har alltså skyldigheter, bröder, men inte mot köttet, inte att leva efter vår köttsliga natur. Om ni lever på det sättet kommer ni att dö, men om ni med ande dödar kroppens gärningar skall ni leva. ” (Rom 8:12f). ”Döda därför det jordiska hos er: otukt, orenhet, lidelser och onda lustar och själviskheten, detta avguderi.” (Kol 3:5). ”Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Mot sådant vänder sig inte lagen. De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med alla dess lidelser och begär. Om vi har andligt liv, låt oss då följa en andlig väg.” (Gal 5:22-25).

Den andliga kampen syftar till att korsfästa den gamla människan – resterna av synden som hindrar gudslikheten. Kyrkofäderna och de andliga författarna menar att den andliga kampen har tre stadier: (a) rening, (b) upplysning och (c) fullkomlighet. I det första stadiet – reningen – kämpar de troende för att bryta de dåliga vanor (laster) som leder till synd. I det andra stadiet – upplysningen – kämpar de troende för att bygga upp goda vanor (dygder) som hjälper dem att uppfylla det dubbla kärleksbudet (Matt 22:36-40; jfr 1 Kor 13:4-13). I det tredje stadiet – fullkomligheten – har de troende lärt sig att älska Gud av hela sitt väsen och sin nästa som sig själv. Detta stadium innebär en hemlighetsfull förening med Gud: “Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig.” (Gal 2:19f).

Den andliga kampen bedrivs genom andaktsövningar (askes). De vanligaste andaktsövningarna är (a) ett regelbundet böneliv, (b) spontana bönesuckar, (c) gudstjänstdeltagande, (d) daglig samvetsrannsakan, (e) regelbunden bikt, (f) fasta, (g) andlig läsning och (h) barmhärtighetsverken.

Bönelivet byggs upp med hjälp av regelbundna bönestunder (morgonbön, bordsbön och aftonbön). Bönelivet kan också bestå av att de troende dagligen ber ett antal Jesusböner med hjälp av ett radband. Jesusbönen kan också användas som spontan bönesuck. Att delta i kyrkans gudstjänstliv – särskilt på veckans huvudgudstjänst och de större högtiderna – är en viktig del av de troendes böneliv.

Det är bra att göra en daglig samvetsrannsakan i samband med aftonbönen. En allmän samvetsrannsakan gör man också som förberedelse för bikten. Ortodoxa kyrkans kateketiska tradition uppmanar de troende att bikta sig minst en gång om året inför påsk eller fyra gånger om året i de fyra fastetiderna eller oftare.

Fastan är en andaktsövning som går tillbaka till Bibeln. Fastedagar och fastetiderna ska inte endast användas till att avstå från vissa livsmedel utan också till ett mer fördjupat andaktsliv. Om man inte har tid att hålla på med andlig läsning under det övriga året bör man passa på att använda fastetiderna till att läsa Bibeln, kyrkofäderna, de andliga författarna och helgonens liv.

Det andliga livet bygger på lydnad till det dubbla kärleksbudet: ”Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. … Du skall älska din nästa som dig själv.””(Matt 22:37f). Syftet med de andaktsövningarna är att bära andens frukter. ”Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen.” (Matt 3:8). Därför är barmhärtighetsverken inte bara en andlaktsövning utan också en frukt av det andliga livet. Det dubbla kärleksbudet måste vara måttstocken på alla andaktsövningar. ”På frukten känner man trädet.” (Matt 12:33). De andliga författarna varnar för andlig villfarelse som gör andaktsövningar till ett självändamål som leder till skrytsamhet och högmod. ”Var noga med att inte utföra era fromma gärningar i människornas åsyn, för att de skall lägga märke till er. Annars har ni ingen lön att vänta hos er fader i himlen.” (Matt 6:1).

Sakrament

Ordet “sakrament” (av latinets sacramentum) används för att översätta det grekiska ordet μυστήριον (mysterion). Detta begrepp används i teologin för att beteckna nådemedlen. Kyrkofäderna använde sakramentsbegreppet för att beteckna alla heliga handlingar som uttryckte det nådefulla förhållandet mellan Gud och människa, t.ex. dopet, nattvarden, Herrens bön, fasta, allmosor, klosterlivet osv.

Den västkyrkliga skolastiska teologin utvecklade på 1100-talet en ny förståelse av sakramentsbegreppet. Denna nya förståelse byggde på Aristoteles filosofi (läran om sakramentens fyra orsaker – materialorsak, formalorsak, efficientorsak och finalorsak) och medeltida talmystik (läran om sakramentens sjutal). Denna nya förståelse av sakramentsbegreppet ledde till att sakrament enbart kom att användas om dopet, konfirmationen, nattvarden, äktenskapet, ämbetet, boten och sjukasmörjelsen.

Den västkyrkliga teologin påverkade också de östkyrkliga teologerna. På 1200-talet började en del grekiska teologer tala om de sju sakramenten och kopplade sjutalet till den helige Andes sju gåvor (jfr Jes 11:2f LXX). Men det dröjde till 1600-talet innan ortodoxa teologer fullt ut började använda det skolastiska sakramentsbegreppet i katekeser och bekännelseskrifter. Det skolastiska sakramentsbegreppet och sakramentens sjutal är inte bindande lära i ortodoxa kyrkan utan endast teologiska åsikter.

Nutida teologer försöker skapa en ny förståelse av sakramentsbegreppet som knyter an till fornkyrkan och kyrkofäderna istället för aristotelisk filosofi och medeltida talmystik. Därför talar en del nyare teologer om Kristus som ursakramentet och kyrkan som grundsakramentet. Kristushändelsen är det nådemedel som instiftade nya förbundet och återupprättade det nådefulla förhållandet mellan Gud och människorna. Kyrkan är det nya förbundets gemenskap uppbyggd kring dopet, nattvarden, apostlarnas utsändning (det vigda ämbetet) och den gemensamma bekännelsen av den ortodoxa kristna tron. Men ortodox kateketisk tradition håller fast vid att tala om de sju sakramenten:

  • Den kristna initiationens sakrament:
    • Dopet
    • Myronsmörjelsen (konfirmationen)
  • Den kristna gemenskapens sakrament:
    • Eukaristin (nattvarden)
  • Det kristna livets sakrament:
    • Äktenskapet
    • Det vigda ämbetet (biskop, präst och diakon)
  • Det kristna helandets sakrament:
    • Boten (omvändelse och försoning)
    • De sjukas smörjelse

Dessa är de sju främsta sakramenten kring vilka kyrkans liv kretsar. Apostlarnas efterföljare, de vigda ämbetsbärarna, leder det högtidliga firandet av dessa sakrament i kyrkans gemenskap.