Ikonerna – Guds Ord i bild

Ikonerna (de heliga bilderna) är förkunnelse, bekännelse och andaktsmedel. Ikonerna är förkunnelse eftersom de i bild visar frälsningshistoriens händelser och personligheter. Ikonerna är bekännelse eftersom de förkunnar att Jesus Kristus är sann Gud och sann människa. Jesus Kristus ”är den osynlige Gudens avbild” (Kol 1:15). Ikonerna av Jesus Kristus bekänner att Guds fullkomliga självuppenbarelse är en enda person som också är sann människa eftersom han kan avbildas. Detta handlar om vad teologin kallar egenskapsutbyte (communicatio idiomatum) vilket innebär att eftersom Jesus är en enda person (dvs. har ett enda subjekt) kan de gudomliga egenskaperna tillskrivas Jesus så som människa och de mänskliga egenskaperna tillskrivas Jesus så som Gud. Trots att osynlighet är en gudomlig egenskap (dvs. en del av den gudomliga naturen) blir Gud synlig genom Jesu Kristi mänskliga egenskaper (dvs. hans mänskliga natur). Ikonerna av jungfru Maria och helgonen bekänner också det kristna helighetsidealet och visar oss goda förebilder. Ikonerna är också andaktsmedel eftersom de riktar våra tankar, vår vilja och våra känslor till de personer och händelser som är avbildade på ikonerna.

En del människor tycker att bruket av ikoner strider mot dekalogens andra budord: ”Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. ” (2 Mos 20:4f; 5 Mos 5:8f). Men detta budord kan inte innebära något allmänt bildförbud eftersom Moseböckerna också föreskriver att uppenbarelsetältet, förbundsarken och templet ska smyckas med keruber och andra bilder. Detta budord är ett förbud mot avgudadyrkan (”du skall inte tillbe eller tjäna dem”). I antiken trodde hedningarna att avgudastatyer inte endast var bilder av de hedniska gudarna utan faktiska gudar. Kristna tror inte att ikonernas målarfärg och trä är Gud. En ikon visar en avbild av en urbild. Det är inte ikonen, utan ikonens urbild som kristna vördar eller tillber beroende på motiv.

Det gamla förbundets ceremoniella och juridiska bud är inte bindande i det nya förbundet utan endast de moraliska buden. Paulus skriver: ”Kärleken är alltså lagen i dess fullhet.” (Rom 13:10). Den kristna etiken utgår från det dubbla kärleksbudet, det kristna kärleksidealet och den gyllene regeln (jfr Matt 22:36-40; 1 Kor 13:4-8; Matt 7:10; Tob 4:15). Den kristna etiska tillämpningen av Gamla testamentet utgår alltså från det dubbla kärleksbudet vilket upphäver de ceremoniella buden som reglerar det gamla förbundets gudstjänstliv och de juridiska buden som reglerade den fornisraeliska staten. I det nya förbundet har Gud blivit synlig genom Jesus Kristus. Därför används bilder i det nya förbundets gudstjänster till skillnad från det gamla förbundets gudstjänster. Men avguderiförbudet i dekalogens andra bud har fortfarande en moralisk tillämpning i den kristna etiken: ”Döda därför det jordiska hos er: otukt, orenhet, lidelser och onda lustar och själviskheten, detta avguderi.” (Kol 3:5). ”De lever så att de slutar i fördärvet, deras gud är buken och sin ära får de genom könet, dessa som bara tänker på det jordiska.” (Fil 3:19).

Advertisements
Post a comment or leave a trackback: Trackback URL.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: