Monthly Archives: augusti 2013

Läsningar: söndag 9 enligt Matteus

Prokeimenon. Ton 8.

Ge löften åt Herren, er Gud, och infria dem. (Ps 76:12)

V. Gud är känd i Juda, hans namn är stort i Israel. (Ps 76:2)

Läsning från Första Korinthierbrevet (3:9-17)

Bröder och systrar, vi är ju Guds medhjälpare, och ni är Guds åker, Guds bygge. Tack vare den nåd Gud har gett mig har jag som en klok byggmästare lagt en grund som någon annan bygger vidare på. Men var och en måste tänka på hur han bygger. Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus. På den grunden kan man bygga med guld, silver eller ädelstenar, trä, gräs eller halm, och det skall visa sig hur var och en har byggt. Den dagen skall avslöja det, ty den kommer med eld, och elden skall pröva vad vars och ens arbete är värt. Den vars byggnad består skall få lön. Den vars verk brinner ner skall bli utan. Själv skall han dock räddas, men som ur eld. Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er? Om någon förstör Guds tempel skall Gud förgöra honom. Ty Guds tempel är heligt, och ni är det templet.

Halleluja (3 gånger). Ton 8.

V1. Kom, låt oss jubla till Herrens ära och hylla vår klippa, vår räddning! (Ps 95:1)

V2. Låt oss träda fram inför honom och tacka. (Ps 95:2)

Läsning från Matteusevangeliet (14:22-34)

Vid den tiden befallde Jesus sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg till andra sidan sjön medan han skickade hem folket. Så snart han hade gjort det gick han upp på berget för att vara för sig själv och be. Där var han ensam när det blev kväll. Båten var då redan långt från land och kämpade mot vågorna, eftersom det var motvind. Strax före gryningen kom han till dem, gående på sjön. När lärjungarna fick se honom gå på sjön blev de förskräckta och trodde att det var en vålnad, och de skrek av rädsla. Men genast talade Jesus till dem och sade: ”Lugn, det är jag. Var inte rädda.” Petrus svarade: ”Herre, om det är du, så säg åt mig att komma till dig på vattnet.” Han sade: ”Kom!” och Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus. Men när han såg hur det blåste blev han rädd. Han började sjunka och ropade: ”Herre, hjälp mig!” Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom. ”Du trossvage”, sade han. ”Varför tvivlade du?” De steg i båten, och vinden lade sig. Och de som var i båten föll ner för honom och sade: ”Du måste vara Guds son.” När de hade farit över sjön kom de till Gennesaret.

Källa: Bibeln.se

Annonser

Bikt i Ortodoxa kyrkan

Bikt i Ortodoxa kyrkan innebär att man först gör en allmän samvetsrannsakan i vilken man prövar sina handlingar och vanor mot det dubbla kärleksbudet (Matt 22:36-40), den gyllene regeln (Matt 7:12; Tob 4:15), de tio budorden (2 Mos 20:1-17; 5 Mos 5:6-21), saligprisningarna (Matt 5:3-12) och Andens frukter (Gal 5:22-25). Sedan uttrycker man sin uppriktiga ånger över de synder man har begått mot Gud och sina medmänniskor och sin avsikt att göra bättring genom att bekänna synderna inför en präst (biktfader) som av biskopen har fått i uppdrag att förvalta bikt och försoning.

Biktfadern är kyrkans vittne som inför Gud och församlingen intygar den biktandes ånger genom att ta emot syndabekännelsen och försonar den biktande genom att förkunna Guds nåd och förlåtelse i avlösningsbönen. Biktfadern kan också hjälpa den biktande genom att ge andliga råd och botövningar som syftar till att hjälpa den biktande att göra framsteg i det andliga livet genom att bryta de dåliga vanor som tidigare har förlett den biktande att falla i synd.

Ortodoxa kyrkans kateketiska tradition uppmanar de troende att gå till bikt fyra gånger om året i samband med de fyra fastetiderna eller en gång om året i stora fastan inför påsk eller oftare. I en del ortodoxa församlingar följer man sedvanan att alltid gå till bikt som förberedelse inför nattvardsgång.

Historiskt sett har Ortodoxa kyrkans nuvarande biktbruk sitt ursprung i den offentliga kyrkotukten i fornkyrkan och den enskilda andliga vägledningen i det tidiga klosterväsendet. Teologiskt sett är bikten en följd av den apostoliska nyckelfullmakten att förlåta synder (jfr Matt 16:19; Joh 20:23) och kyrkans uppdrag från Jesus Kristus att försona människor genom att förkunna omvändelse och Guds nåd.

Litteratur i urval

Teologiska resurser online

Liturgik

Dogmatik

Patristik och kyrkohistoria

Kyrkorätt

Kanoniska rättskällor

Om de ekumeniska översättningarna av Herrens bön och trosbekännelsen

Gamla testamentet och bibelöversättning i Ortodoxa kyrkan

Det var framför allt den ryska akademiska teologin på 1800-talet som utarbetade en teologiskt och vetenskapligt försvarbar syn på bibelöversättning och Gamla testamentets text i Ortodoxa kyrkan. Eftersom Grekiska kyrkan använde Nya testamentet på originalspråk och Septuaginta, en antik judisk bibelöversättning till grekiska, behövde man aldrig på allvar ta itu med frågor om översättning och synen på den hebreiska texten till Gamla testamentet. Dessutom har det i Grekiska kyrkan funnits starka kulturpolitiska invändningar mot bibelöversättning i samband med bygget av den moderna grekiska nationalstaten. Bibelöversättning till nygrekiska har rent av varit förbjuden enligt lag i Grekland.

Hl. Filaret av Moskva

Hl. Filaret av Moskva

Helige Filaret (Drozdov) (1782-1867), teologiprofessor i Sankt Petersburg, metropolit av Moskva och medlem av den ryska kyrkostyrelsen, var den teolog som utvecklade den förhärskande synen på bibelöversättning och Gamla testamentets text i rysk-ortodox bibelvetenskap och teologi. Hans ståndpunkt var att både Septuaginta och den hebreiska texten hade teologisk auktoritet.

Helige Filaret argumenterade för Septuagintas teologiska auktoritet eftersom: (a) Septuaginta speglar en legitim antik judisk tolkningstradtion; (b) Septuaginta har sedan urkyrkans tid används i den grekiska gudstjänsten och teologin; (c) de nytestamentliga författarna ligger ibland närmare Septuaginta än den hebreiska texten i sin användning av Gamla testamentet; och (d) textkritiskt erbjuder Septuaginta ibland en bättre läsart än den Masoretiska texten (den vanligaste versionen av den hebreiska texten). Men detta betyder inte att man kan strunta i den hebreiska texten.

Helige Filaret argumenterade också för den hebreiska textens teologiska auktoritet eftersom: (a) Septuaginta blir många gånger oklar och obegriplig om man inte går till den hebreiska texten; (b) Gamla testamentet är från början skrivet på hebreiska; (c) ibland använder de nytestamentliga författarna den hebreiska texten istället för Septuaginta; (d) flera kyrkofäder påpekar att Septuaginta ibland är bristfällig och att man därför måste gå till andra översättningar eller den hebreiska texten för att förstå ställen i Gamla testamentet; och (e) Ortodoxa kyrkan har aldrig enhälligt beslutat att Septuaginta är en officiell översättning jämförbar med den latinska Vulgata i Romersk-katolska kyrkan. Därför menar han att både Septuaginta och den hebreiska texten till Gamla testamentet bör användas i ortodox teologi.

Helige Filaret var också bibelöversättare och utvecklade de principer som användes för den ryska bibelöversättningen på 1800-talet. Både den hebreiska texten och Septuaginta skulle användas för översättning av Gamla testamentet. Den hebreiska texten skulle vara huvudtexten, men Septuaginta skulle få företräde framför den hebreiska texten när Nya testamentet citerar Gamla testamentet enligt Septuaginta, när det finns en etablerad patristisk kristologisk tolkningstradition av ställen i Gamla testamentet som förutsätter Septuagintas läsart, och när man textkritiskt bedömer att den Masoretiska texten är skadad.

Helige Filaret av Moskva finns begravd i Treenighetsklostret utanför Moskva. Han blev helgonförklarad 1995 och hans festdag är den 19 november.

Litteratur i urval

Miltiadis Konstantinou. ”Bible Translation and National Identiy”Synthesis 1 (2012): 17-33.

Филарет (Дроздов). ”О догматическом достоинстве и охранительном употреблении греческого семидесяти толковников и славянского переводов Священного Писания.” Прибавления к Творениям св. Отцов 3:17 (1858): 452-484.

Николай Глубоковский. Русская богословская наука в её историческом развитии и новейшем состоянии. 1928.

Panagiotis Bratsiotis, red. Die orthodoxe Kirche in griechischer Sicht. 2 utg. 1970.

Läsningar: söndag 8 enligt Matteus

Prokeimenon. Ton 7.

Herren ger styrka åt sitt folk. (Ps 29:11)

V. Ära Herren … ära Herrens majestät. (Ps 29:1)

Läsning från Första Korinthierbrevet (1:10-17)

Bröder och systrar, i vår herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er att vara överens och inte dela upp er i olika läger, utan återigen stå eniga i tankar och åsikter. Av Chloes folk har jag nämligen fått höra, mina bröder och systrar, att det förekommer motsättningar bland er. Vad jag menar är att ni alla säger: ”Jag hör till Paulus”, eller ”Jag hör till Apollos”, eller ”Jag hör till Kefas”, eller ”Jag hör till Kristus”. Har Kristus blivit delad? Var det kanske Paulus som korsfästes för er, eller var det i Paulus namn ni döptes? Jag är tacksam för att det bara är Crispus och Gaius som jag har döpt bland er, så att ingen kan säga att ni har blivit döpta i mitt namn. Jo, Stefanas och hans familj har jag också döpt, annars vet jag mig inte ha döpt någon. Kristus har inte sänt mig för att döpa utan för att förkunna budskapet, men inte med en vältalares vishet: det skulle göra Kristi kors till tomma ord.

Halleluja (3 gånger). Ton 7.

V1. Det är gott att tacka Herren. (Ps 92:2)

V2. Att var morgon förkunna din nåd och var natt din trofasthet. (Ps 92:3)

Läsning från Matteusevangeliet (14:14-22)

Vid den tiden fick Jesus se en stor skara människor, och han fylldes av medlidande med dem och botade dem som var sjuka. På kvällen kom lärjungarna till honom och sade: ”Trakten är öde och det har redan blivit sent. Låt folket gå härifrån, så att de kan köpa sig mat borta i byarna.” Jesus svarade: ”De behöver inte gå härifrån. Ge dem något att äta, ni själva.” De sade: ”Här har vi inte mer än fem bröd och två fiskar.” – ”Lämna dem till mig”, svarade han. Han sade åt folket att slå sig ner i gräset, och han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och läste tackbönen. Sedan bröt han bröden och gav dem till lärjungarna, och lärjungarna gav dem till folket. Alla åt och blev mätta, och man samlade ihop de överblivna bitarna, tolv fulla korgar. De som hade ätit var omkring fem tusen män, förutom kvinnor och barn. Sedan befallde han sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg till andra sidan sjön medan han skickade hem folket.

Källa: Bibeln.se

Mitt deltagande på Oasrörelsens sommarkonferens

Under sommaren har jag haft möjligheten att delta på Oasrörelsens sommarkonferens som denna gång ägde rum i Kungälv. Detta har jag gjort två år tidigare och det har varit mycket uppskattat från både mitt och Oasrörelsens håll.

Oasrörelsen är, för den som inte vet, en fristående karismatisk förnyelserörelse som har sin grund i evangelisk luthersk tro och vill tjäna Svenska kyrkan med en öppenhet mot andra samfund. De står i en världsvid gemenskap med andra likasinnade. En tidigare representant från den Anglikanska kyrkan var fr. Michael Harper, senare ärkepräst inom Antiokiapatriarkatets prosteri för Strobritannien. I Sverige fokuserar man sitt arbete på att hjälpa människor växa i sin tro genom att betona ”Bibelns sanning, bönens kraft, nattvardens närvaro, en levandeförsamlingsgemenskap och nådegåvorna till tjänst för Kristi kropp.” Ledord inom rörelsen i Sverige är ”förnyelse, evangelisation och enhet på evangelisk luthersk grund.” Bland sommarkonferensens huvudtalare genom åren finner man representanter från alla kristna grupper, från Koptiska kyrkan i biskop Thomas som förestår retreatcentret Anafora till Livets Ords fd. föreståndare Ulf Ekman. Mer info hittar du på Oasrörelsens hemsida.

Tusentals deltagare på Oasmötet.

Deltagare på Oasmötet.

Då jag vuxit upp inom Svenska Kyrkan och varit mycket aktiv i Oasrörelsen under min uppväxt blev jag tillfrågad efter mitt upptagande i den Ortodoxa Kyrkan om jag kunde tänka mig att komma till rörelsens sommarkonferens och hålla seminarium samt stå vid ett informationsbord. Självklart tackade jag ja. Till dessa sommarkonferenser kommer tusentals människor som hungrar efter sund kristen tro som håller. Vår församlings vision är bla. att göra den Ortodoxa tron mer tillgänglig för svenskar. Dessa två faktorer utgjorde ett tillfälle som jag inte fick missa.

Sedan 2011 har jag medverkat med seminarier och informationbord, ibland med uppskattad hjälp av andra från vår församling. Seminarierna har tagit konferensens huvudtema och belyst det ur ett ortodoxt perspektiv. På så vis har jag fått tala över ämnen som ”Bibelns plats i den Ortodoxa Kyrkan” och ”Den Helige Ande i den Ortodoxa Kyrkan.” Nu senast handlade konferensen om att följa Mästaren när han kallar. seminariet jag höll då kom att handla om Helig Dårskap, vilket är ett fenomen som nästan bara finns representerat i den östliga kristenheten. Genom dessa ämnen har jag kunnat visa på hur hl. Athanasios av Alexandria var den förste som listade vår nuvarande bibliska kánon i sitt påskbrev år 367, och hur Bibeln är en del av den rika Traditionen som är den Helige Andes liv i Kyrkans historia. Jag har också låtit folk få höra, för första gången för många, hur den Helige Andes gåvor ständigt varit närvarande i den Ortodoxa Kyrkans historia, och att den Ortodoxa Kyrkan kallas för pingstens Kyrka bla. pga. sin betoning på den Helige Andes liv i henne.

Varje seminarium följs spontant upp av hundratals frågor om den Ortodoxa tron: ”Tror ni att Bibeln är Guds Ord?”, ”Vad skiljer den Ortodoxa Kyrkan från den katolska/protestantiska?”, ”Måste man be till Maria?”, etc. etc. För mig är det en stor glädje att få berätta om den vackra pärlan som den Ortodoxa Kyrkan är, men som enligt en författare ”ligger gömd under många lager damm.” Roligast är när någon – och det händer ganska ofta -slås av insikten att ”det är ju så här jag tror” i mötet med den Ortodoxa tron. Min erfarenhet är att så fort man börjar fundera över trons väsen är det inte ovanligt att man förs till den Ortodoxa tron, vilken är den ursprungliga kristna tron utan reduktion eller tillägg.

Informationsbordet

Fr. Mikael vid informationsbordet.

Dessa samtal fortsätter vid informationsbordet där jag sitter när jag inte håller mina seminarier. Vid bordet har jag för en symbolisk summa sålt egenhändigt tillverkade tryckta ikoner, bönerep som jag knutit samt små häften som församlingen tagit fram med exempel ur helgonskaran på hur man kan leva Evangeliet idag. Bland dessa är hl. Maria Skobtsova och hl. Matrona av Moskva m.m.

Mitt deltagande på Oasrörelsens sommarkonferens är en stor välsignelse för mig, och jag upplever det som att jag är där jag ska vara, med ett ansikte utåt mot dem som letar efter gedigen kristen tro.

Fr. Mikael Fälthammar

Provöversättningar av gudstjänstordningar och bönbok

Läsningar: söndag 7 enligt Matteus

Prokeimenon. Ton 6.

Herre, rädda ditt folk och välsigna din egendom. (Ps 28:9)

V. Till dig, Herre, ropar jag. (Ps 28:1)

Läsning från Romarbrevet (15:1-7)

Bröder och systrar, vi som är starka är skyldiga att hjälpa de svaga med deras bördor och får inte tänka på oss själva. Vi skall var och en tänka på vår nästa, på vad som är gott och bygger upp. Kristus tänkte inte på sig själv, nej, det står skrivet: Dina smädares smädelser föll över mig. Alla profetior i skriften står där för att undervisa oss, så att vi genom vår uthållighet och den tröst skriften ger oss kan bevara vårt hopp. Måtte uthållighetens och tröstens Gud göra er eniga efter Kristi Jesu vilja, så att ni alla med en mun prisar vår herre Jesu Kristi Gud och fader. Godta därför varandra, så som Kristus har godtagit er till Guds ära.

Halleluja (3 gånger). Ton 6.

V1. Den som bor i den Högstes skydd och vilar i den Väldiges skugga. (Ps 91:1)

V2. Han säger: ”Herren är min tillflykt.” (Ps 91:2)

Läsning från Matteusevangeliet (9:27-35)

Vid den tiden när Jesus fortsatte därifrån följde två blinda efter och ropade: ”Davids son, förbarma dig över oss!” Och när han kom hem gick de fram till honom. Jesus frågade: ”Tror ni att jag kan hjälpa er?” De svarade: ”Ja, herre.” Då rörde han vid deras ögon och sade: ”Ni tror, och det skall ske.” Och deras ögon öppnades. Jesus sade strängt åt dem: ”Låt ingen få veta detta”, men de gick därifrån och spred ryktet om honom i hela den trakten. När de var på väg ut kom man till honom med en besatt som var stum. Han drev ut demonen, och den stumme började tala. Och folket häpnade och sade: ”Aldrig förr har man sett något sådant i Israel.” Men fariseerna sade: ”Det är med demonernas furste som han driver ut demonerna.” Jesus vandrade omkring i alla städerna och byarna, och han undervisade i synagogorna, förkunnade budskapet om riket och botade alla slags sjukdomar och krämpor.

Källa: Bibeln.se

Biskop Kallistos: Hur Bibeln skall läsas.

Vi tror att Skriften utgör en sammanhängande helhet. Den är på samma gång gudomligt inspirerad och uttryckt med mänskliga ord. Den bär ett auktoritativt vittne om Guds uppenbarelse av sig själv – i skapelsen, i Ordets inkarnation, och i hela frälsningshistorien. Som sådant uttrycker den Guds ord på mänskligt språk. Vi känner, tar emot, och tolkar Skriften genom Kyrkan och i Kyrkan. Sättet vi närmar oss den är genom lydnad.

Vi kan urskilja fyra nycklar som utmärker en Ortodox läsning av Skriften, nämligen

  • vi ska läsa under lydnad,
  • läsningen ska vara ecklesiologisk, som en del av Kyrkan,
  • den ska vara Kristus-centrerad,
  • den ska vara personlig.

Läsa under lydnad

När vi läser Skriften ska vi först och främst lyssna i en anda av lydnad. Den Ortodoxa Kyrkan tror på Bibelns gudomliga inspiration. Skriften är ett ”brev” från Gud, i vilket Kristus själv talar. Skriften är Guds auktoritativa vittne om sig själv. Den uttrycker Guds Ord med vårt mänskliga språk. Eftersom Gud själv talar till oss i Bibeln är det riktigt att vår respons är lydnad, av mottagande och av lyssnande. När vi läser väntar vi på Anden.

Samtidigt som Bibeln är gudomligt inspirerad är den också uttryckt i mänskligt språk. Den är ett helt bibliotek med olika böcker skrivna i olika tider av olika personer. Varje enskild bok i Bibeln reflekterar det synsätt som var rådande då den skrevs, samt den synvinkel författaren hade. Gud handlar nämligen aldrig isolerat, gudomlig nåd samarbetar med människans fria vilja. Gud upphäver inte vår individualitet, han stärker den. På samma sätt är det med författandet av den inspirerade Skriften. Författarna var inte bara passiva redskap eller dikteringsmaskiner som spelade in ett budskap. Alla Skriftens författare har bidragit med sina speciella gåvor. Tillsammans med den gudomliga aspekten finns alltså också mänskliga element i Skriften. Vi ska uppskatta båda.

Till exempel har vart och ett av de fyra evangelierna sitt eget speciella betraktelsesätt. Matteus visar särskilt på en judisk förståelse av Kristus, och betonar himmelriket. Markus innehåller specifika, livfulla detaljer av Kristi verksamhet som inte återfinns någon annan stans. Lukas uttrycker universaliteten i Kristi kärlek, hans allomfattande barmhärtighet som sträcker sig likafullt till judar och hedningar. I Johannes finns ett inåtriktat och mystiskt sätt att närma sig Kristus på, där betoningen ligger på Kristi gudomliga ljus och gudomliga inneboende. Vi ska uppskatta och fullt ut upptäcka denna livgivande variation som finns i Bibeln.

Eftersom Skriften på detta vis är Guds Ord uttryckt i mänskligt språk finns det utrymme för en ärlig och intressant forskning när man studerar Bibeln. När vi utforskar den mänskliga aspekten av Bibeln ska vi fullt ut använda oss av vårt gudagivna förstånd. Den Ortodoxa Kyrkan utesluter inte akademisk forskning vad gäller källa, dateringar och författarskap av Bibelns böcker.

Dock är det viktigt att komma ihåg att bredvid denna mänskliga aspekt ser vi alltid den gudomliga aspekten. Bibelns böcker är inte bara skrivna av individuella författare. I Skriften hör vi inte bara mänskliga ord, präglade av mer eller mindre klarsynthet, utan det eviga, oskapade Guds egna Ord, frälsningens gudomliga Ord. Således kommer vi inte till Bibeln bara av nyfikenhet eller för att få information. Vi kommer till Bibeln med en särskild fråga, en personlig fråga om oss själva: ”Hur kan jag räddas?”

Som Guds gudomliga frälsnings Ord uttryckt i mänskligt språk borde Skriften väcka en känsla av förundran i oss. Känner du någonsin, när du läser eller lyssnar, att alltihop har blivit för bekant? Har Bibeln blivit ganska tråkig? Med jämna mellanrum måste vi återuppväcka vår iakttagelseförmåga och se med förundran och nya ögon på det Herren ställt framför oss.

Vi ska känna förundran, förvätan och överraskning inför Bibeln. Där finns så många rum vi ännu inte har gått in i. Där finns så mycket djup och majestät för oss att upptäcka. Om lydnad innebär förundran så innebär det också att lyssna.

Vi är bättre på att prata än att lyssna. Vi hör ljudet av vår egen röst, men ofta pausar vi inte för att lyssna till den andra personen som talar till oss. Det första som krävs när vi läser i Skriften är att sluta prata och börja lyssna – att lyssna i lydnad.

När vi går in i en traditionellt utsmyckad Ortodox Kyrka och tittar upp mot helgedomen mot öster ser vi där, i absiden, en ikon av jungfru Maria med sina händer lyfta mot himmelen – det uråldriga Bibliska sättet att be på som många fortfarande använder idag. Denna ikon symboliserar den attityd vi ska ha när vi läser Skriften – en attityd av mottagande, av händer som osynligt är lyfta mot himmelen. När vi läser Bibeln ska vi efterlikna den välsignade jungfrun Maria, ty hon är i högsta grad den som lyssnar. Vid bebådelsen lyssnar hon i lydnad och svarar ängeln: ”Må det ske med mig som du har sagt” (Luk 1:38). Hon skulle inte kunnat bära Guds Ord i sin kropp om hon först inte lyssnat till Guds Ord i hennes hjärta. Efter att herdarna tillbett den nyfödde Kristus sägs det om henne: ”Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det” (Luk 2:19). När Maria finner Jesus i templet får vi återigen höra: ”Hans mor bevarade allt detta i sitt hjärta” (Luk 2:51). Samma behov av att lyssna betonas i de sista ord som tillskrivs Guds Moder i Skriften, vid bröllopet i Kana i Galileen: ”Gör det han säger åt er” (Joh 2:5). Hon säger det till tjänarna – och till var och en av oss.

I allt detta tjänar den välsignade jungfru Maria som en spegel, som en levande ikon av en biblisk kristen. Vi ska vara som hon när vi lyssnar till Guds Ord: begrundande, bevarande alla dessa ting i våra hjärtan, görande det han säger åt oss. Vi ska lyssna i lydnad när Gud talar.

Förstå Bibeln genom Kyrkan

För det andra ska vi ta emot och tolka Skriften genom Kyrkan och i Kyrkan. Vi närmar oss inte Skriften bara i lydnad utan också ecklesiologiskt.

Det är Kyrkan som talar om för oss vad som är Skrift. En bok är inte en del av Skriften på grund av någon teori om dess datering eller författarskap. Även om man t.ex. skulle kunna bevisa att det fjärde evangeliet faktiskt inte var skrivet av Johannes, lärjungen Kristus älskade, så skulle det inte påverka det faktum att vi Ortodoxa räknar det fjärde evangeliet till den Heliga Skrift. Varför? Jo, för att johannesevangeliet är accepterat av Kyrkan och i kyrkan.

Det är Kyrkan som talar om för oss vad som är Skrift, och det är också Kyrkan som talar om för oss hur Skriften ska förstås. När aposteln Filip kom till den etiopiske hovmannen, när denne satt och läste gamla testamentet i sin vagn, frågade han honom, ”Förstår du vad du läser?” Hovmannen svarade, ”Hur skulle jag kunna det utan att någon vägleder mig?” (Apg 8:30-31). Vi är alla i samma situation som den etiopiske hovmannen. Skriftens ord förklarar sig inte alltid av sig själva. Gud talar direkt till vars och ens hjärta när vi läser vår Bibel. Att läsa Skriften är en personlig dialog mellan var och en av oss och Kristus – men vi behöver också ledning. Vår guide är Kyrkan. Vi använder oss, ledda av Anden, av vår egen förståelse, vi använder oss av vad den moderna bibelforskningen kommer fram till, men vi underordnar alltid vår privata åsikt – oavsett om den är vår egen eller någon forskares – under Kyrkans hela erfarenhet genom historien.

Den Ortodoxa ståndpunkten sammanfattas här i den fråga som ställs till en konvertit vid den mottagningsceremoni som används av den ryska kyrkan: ”Erkänner du att den Heliga Skrift måste accepteras och förstås i enlighet med den tro som överlämnats av de heliga fäderna, och som den heliga Ortodoxa Kyrkan, vår moder, alltid hållit fast vid och fortfarande håller fast vid?”

Vi läser Bibeln som personer, men inte som isolerade individer. Vi läser som medlemmar av en familj, den Ortodoxa Katolska Kyrkans familj. När vi läser Skriften säger vi inte ”Jag” utan ”Vi.” Vi läser tillsammans med Kristi kropps alla andra lemmar, i alla delar av världen och i alla generationer genom tiden. Det avgörande testet och kriteriet för vår förståelse av vad Skriften menar är Kyrkans uppfattning och sinne. Bibeln är Kyrkans bok.

Var börjar man för att upptäcka detta ”Kyrkans sinne”? Vårt första steg är att se hur Skriften används i tillbedjan. Särskilt hur bibeltexter har valts ut att läsas vid de olika högtiderna? Vi skulle också rådfråga och studera kyrkofädernas skrifter, och se hur de tolkar Bibeln. Vårt ortodoxa sätt att läsa Skriften blir på detta vis både liturgiskt och patristiskt. Detta är, som vi alla förstår, långt ifrån lätt att göra i praktiken, eftersom vi har så få ortodoxa bibelkommentarer tillgängliga på svenska, och de flesta västerländska kommentarerna använder inte ett liturgiskt och patristiskt tillvägagångssätt.

Låt oss titta på ett exempel av vad det innebär att tolka Skriften liturgiskt, genom hur Kyrkan använder sig av den vid en högtid. Låt oss titta på de gammal testamentliga läsningarna i vespern vid bebådelsens fest. De är tre stycken: 1 Mos 28:10-17; Jakobs dröm om en stege som går från jorden till himmelen; Hes 43:27-44:4; profetens syn av helgedomen i Jerusalem med dess stängda portar genom vilka ingen utom prinsen kunde passera; Ords 9:1-11: en av de kända ”Visdoms”-styckena i gamla testamentet, som inleds med ”Visheten har byggt sig ett hus, hon har huggit ut sina sju pelare.

Dessa texter i gamla testamentet ska alla alltså förstås som profetior om inkarnationen genom jungfrun, vilket valet av dem för bebådelsens högtid visar. Maria är Jakobs stege, då hon ger en kropp som den inkarnerade Guden tar på sig när han kommer till människornas värld. Maria är den stängda porten som ensam bland kvinnor bar ett barn men förblev orörd. Maria förser Kristus, Guds Visdom (1 Kor 1:24), med ett hus i vilket han bor. När vi på detta viset undersöker vilka texter som valts till olika högtider upptäcker vi lager i Bibeln, tolkningar som inte alls är uppenbara när vi först läser den.

Ta ett annat exempel från den heliga lördagens vesper, den urgamla påskvakans första del. Här finner vi inte mindre än femton gammaltestamentliga läsningar. Dena följd av texter ställer fram planen för hela den heliga historien för oss, samtidigt som de betonar den djupare förståelsen av Kristi uppståndelse. Den första läsningen är från 1 Mos 1:1-13, skapelseberättelsen: Kristi uppståndelse är en ny skapelse. Den fjärde läsningen är hela Jona bok, där profetens tre dagar i fiskens mage pekar på Kristi uppståndelse efter tre dagar i graven (jfr. Matt 12:40). Den sjätte läsningen berättar hur Israeliterna går genom röda havet (2 Mos 13:20-15:19), vilket förebådar den nya påskens övergång genom vilken Kristus går från död till liv (jfr. 1 Kor 5:7; 10:1-4). Den sista läsningen är berättelsen om de heliga tre ynglingarna i den brinnande ugnen (Dan 3), återigen en ”typ-bild” eller profetia om Kristi uppståndelse ur graven.

Sådan är läsningen om man läser Skriften ecklesiologiskt, i Kyrkan och med Kyrkan. Om vi studerar gamla testamentet på ett sånt här liturgiskt sätt och tar fäderna till hjälp, upptäcker vi vägvisare överallt som pekar vidare mot Kristus och hans moders mysterium. Om vi läser gamla testamentet i ljuset av det nya, och det nya i ljuset av det gamla – som Kyrkans kalender uppmuntrar oss att göra – upptäcker vi enheten i den Heliga Skrift. Ett av de bästa sätten att hitta korrespondens mellan gamla och nya testamentet är genom att använda en bra bibelkonkordans. Den kan ofta berätta mer om Skriftens mening än en kommentar.

I våra församlingars bibelstudiegrupper är det hjälpsamt om någon har som uppgift att notera när ett speciellt ställe i gamla eller nya testamentet används vid en högtid eller något helgons dag. Då kan vi samtala tillsammans om varför varje särskilt stycke valdes till just den dagen. Andra i gruppen kan få läxa att studera fäderna och t.ex. läsa hl. Johannes Chrysostomos bibelpredikningar (en del av dem finns översatta till svenska). Kristna måste skaffa sig ett patristiskt sinne.

Kristus, Bibelns Hjärta

Det tredje vi ska tänka på när vi läser Skriften är att vår läsning ska vara Kristus-centrerad. Skriften utgör en sammanhängande helhet eftersom alla böcker är Kristus-centrerade. Frälsning genom Messias är det centrala och gemensamma ämnet. Han är ”tråden” som går genom hela den Heliga Skrift, från den första meningen till den sista. Vi har redan varit inne på hur bilder av Kristus återfinns i gamla testamentet.

Mycket av den västliga moderna kritiska forskningen i Skriften använder sig av ett analytiskt synsätt. Man delar upp varje bok mellan olika källor. De sammanfogande länkarna nystas upp, och Bibeln förminskas till en rad ursprungliga enheter. Det finns förvisso värdefulla saker i detta, men vi måste se både Skriftens enhet såväl som dess mångfald. Både det allomfattande slutet såväl som de olika begynnelserna. Överlag föredrar man, inom ortodoxin, ett syntetiskt snarare än ett analytiskt synsätt, där man ser på Skriften som en integrerad helhet, där Kristus överallt är den förenande faktorn.

Vi söker alltid efter den sammanfallande punkten mellan det gamla och det nya testamentet, och vi finner den i Jesus Kristus. Inom ortodoxin lägger man ganska stor vikt vid den ”typologiska” tolkningsmetoden, där ”typer” av Kristus, tecken och symboler av hans verk, urskiljs ur gamla testamentet. Ett tydligt exempel på detta är Melkisedek, Salems präst-kung, som välsignade Abraham med bröd och vin (1 Mos 14:18). Han ses som en typ av Kristus, inte bara av fäderna, utan också av själva nya testamentet (Heb 5:6; 7:1)! Ett annat exempel, som vi redan tittat på, är hur vi ser den gamla judiska påsken som ett förebådande av den nya, Israels befrielse från Farao vid röda havet förekommer vår befrielse från synd genom Frälsarens död och uppståndelse. Denna tolkningsmetod är den vi ska använda genom hela Bibeln. Varför domineras läsningarna ur gamla testamentet under andra hälften av fastan t.ex. av första Moseboks berättelse om Josef? Varför läser vi ur Jobs bok under den heliga veckan? Eftersom Josef och Job får lida trots att de är oskyldiga, och på det viset är de typer eller förebud av Jesus Kristus, vars oskyldiga lidande på korset kyrkan just ska fira. Allt knyts samman.

En biblisk kristen är den som, vart han än ser, på varje sida i Skriften, överallt finner Kristus.

Bibeln som personlig

Som den helige Markus munken, en tidig asketisk författare i den kristna östern sade: ”När en som är ödmjuk i sina tankar och utför andliga gärningar läser den Heliga Skrift kommer han säga att allt handlar om honom och inte om hans granne.” Som ortodoxa kristna ska vi leta överallt i Skriften efter personliga tillämpningar. Vi ska inte bara fråga ”Vad betyder detta?” utan ”Vad betyder detta för mig?” Skriften är en personlig dialog mellan Frälsaren och mig själv – Kristus talar till mig, och jag svarar. Det är det fjärde kriteriet för hur vi läser Bibeln.

Jag ska se på alla Skriftens berättelser som del av min egen personliga berättelse. Vem är Adam? Namnet Adam betyder ”man”, ”människa”, och på så vis berättar 1 Mosebok inte bara om Adams fall, utan också om mitt. Jag är Adam. Det är till mig Gud talar när han säger till Adam: ”Var är du?” (1 Mos 3:9). Vi frågar ofta ”Var är Gud?” Den verkliga frågan är den Gud ställer till den Adam som bor i oss alla: ”Var är du?”

När vi, i berättelsen om Kain och Abel, läser Guds ord till Kain: ”Var är din bror Abel?” (1 Mos 4:9) är också dessa ord adresserade till var och en av oss. Vem är Kain? Det är jag själv. Gud frågar den Kain som finns i oss alla, ”Var är din bror?” Vägen till Gud är i kärleken till sin nästa, och det finns ingen annan väg. Om jag förnekar min broder byter jag ut Guds bild i mig till Kains, och förnekar min egen mänsklighet.

Vi kan ta tre steg när vi läser i Skriften. För det första är det vi läser i Skriften helig historia: världens historia från skapelsen, det utvalda folkets historia, den inkarnerade Gudens historia i Palestina, och de ”mäktiga gärningarna” efter pingsten. Den kristendom vi finner i Bibeln är ingen ideologi, ingen filosofisk teori, utan en historisk tro.

Nu kan vi ta det andra steget. Den historia som presenteras i Bibeln är en personlig historia. Vi kan se hur Gud agerar i specifika tider och platser, då han påbörjar en dialog med individuella personer. Han tilltalar alla med namn. Framför oss kan vi se varje personlig kallelse som givits åt Abraham, Mose och David, till Rebecka och Rut, till Jesaja och profeterna, och sedan till Maria och apostlarna. Vi kan se hur det gudomliga agerandets selektivitet genom historien inte är anstötligt, utan hur det blir till välsignelse. Guds kärlek är universell, men han valde att inkarneras i ett speciellt hörn av världen, vid en speciell tidpunkt och från en särskild mor. På detta sätt ska vi njuta av allt det underbara med Guds handlande som Bibeln återger. Den som älskar Bibeln älskar detaljer om datering och geografi. Inom ortodoxin finns en enorm vördnad för det Heliga Landet, till de platser där Kristus levde och lärde, dog och återuppstod. Ett utmärkt sätt att fördjupa sig i Skriften är att åka på en pilgrimsresa till Jerusalem och Galileen. Vandra där Kristus vandrade. Gå ner till Döda Havet, sitt ensam på klipporna, känn hur Kristus kände under sina fyrtio dagar av frestelse i öknen. Drick från brunnen där han talade till den samariska kvinnan. Gå under natten till Getsemanes trädgård, sitt i mörkret under de uråldriga olivträden och blicka ut över dalen mot stadens ljus. Erfar fullt ut den historiska miljön, och ta med dig den erfarenheten tillbaka till din vardagliga läsning i Skriften.

Nu kan vi ta det tredje steget. När vi har återupplevt Bibelns historia på djupet ska vi applicera den direkt på oss själva. Vi ska säga till oss själva: ”Alla dessa platser och händelser är inte bara långt borta och för länge sedan, utan de är också en del av mitt personliga möte med Kristus. Berättelserna inkluderar mig.”

Att förråda är, till exempel, en del av varje människas personliga berättelse. Har vi inte alla förrått andra någon gång i våra liv, och har vi inte alla fått erfara vad det är att bli förrådd, och lämnar inte de minnena ärr inom oss? När vi då läser om hur hl. Petrus förrådde Kristus och senare blev återupprättad igen efter Kristi uppståndelse, då kan vi se oss själva i den berättelsen. Försök att föreställa dig vad både Petrus och Jesus måste ha upplevt direkt efter det att Jesus blivit förrådd. På så vis går vi in i deras känslor och gör dem till våra egna. Jag är Petrus, men kan jag också vara Kristus i denna situationen? På samma sätt kan vi reflektera över återupprättelsen – vi ser hur den uppståndne Kristus återupprättar den fallne Petrus till gemenskap med en kärlek som är helt befriad från sentimentalitet. Vi ser hur Petrus vid Kristi sida hade mod nog att acceptera denna återupprättelse. Vi frågar oss själva: Hur lik Kristus är jag gentemot de som förrått mig? Och, när jag själv förrått någon, kan jag ta emot den andres förlåtelse? Förmår jag förlåta mig själv? Eller är jag rädd, elak, håller jag mig själv tillbaka, aldrig redo att ge mig själv fullt ut till någonting, varken bra eller dåligt? Som ökenfäderna säger: ”Det är bättre med en syndare som vet om att han syndat och ångrar sig, än en människa som inte har syndat och tror sig vara rättfärdig.”

Har jag förvärvat hl. Maria Magdalenas djärvhet, hennes ståndaktighet och lojalitet, när hon gick bort för att smörja Kristi kropp i graven (Joh 20:1)? Hör jag hur den uppståndne Frälsaren kallar mig vid namn, som han kallade henne, och svarar jag Rabbouni (Mästare) med hennes enkelhet och fullkomning (Joh 20:16)?

Då vi läser Skriften så här – i lydnad, som en medlem i Kyrkan, då vi finner Kristus överallt, och då vi ser allt som en del av min egen personliga historia – då ska vi förnimma något av den variation och det djup som finns i Bibeln. Dock måste vi också inse att vi alltid precis har påbörjat vår upptäcktsfärd i Bibeln. Vi är som någon som ger sig ut i en liten eka på den stora oceanen.

Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig” (Ps 118 [119]:105).

Av Metropolit Kallistos Ware.

Till svenska av Fr. Mikael Fälthammar.

Tidigare publicerad på http://gastochframling.wordpress.com