Bokrecension: ”Trons Mysterium”

Titel: Trons Mysterium
Författare: Hilarion Alfejev
Förlag: Anastasis / Artos & Norma AB 2010
ISBN: 9789175804767
(339 sidor)

För många i västvärlden ter sig den Ortodoxa Kyrkan som något exotiskt och främmande. I takt med en större invandring från traditionellt ortodoxa länder, den ”svenska ortodoxins” framväxt och en större kännedom kring den kristna traditionen och kyrkofädernas texter, börjar den Ortodoxa Kyrkan nu bli mer och mer känd. Fram tills slutet av år 2010 hade vi Biskop Kallistos Ware att tacka för mycket av detta arbete. Han har nämligen skrivit det som blivit ett standardverk för den som ville lära känna den Ortodoxa Kyrkan. Hans bok – Den Ortodoxa Kyrkan (Artos 2003) – går igenom historia, praxis och teologi och kan verkligen rekommenderas. Med stor glädje har jag nu läst en bok som kan komma att komplettera Biskop Kallistos verk. Det är en annan biskop som skrivit den: Biskop Hilarion Alfejev av Volokolamsk i den Ryska Ortodoxa Kyrkan. Hans bok Trons Mysterium är en grundläggande undervisning i just det mysterium som kallas tron, och som den Ortodoxa Kyrkan bevarat och vårdat så ömt under 2000 års tid.

Biskop Hilarion inleder sin bok, något oväntat, med att definiera vad en ”dogm” är. Genom att börja här slår han an tonen för hela boken, men inte på det sätt man förväntat sig. I den Ortodoxa Kyrkan har man nämligen inte så många dogmatiska definitioner – istället låter man bönen och tanken arbeta tillsammans när det kommer till frågor kring tron. Att strukturera och definiera har aldrig varit den Ortodoxa Kyrkans linje, men det gudomliga mysteriet får däremot ta stor plats. Hilarion skriver ”Livet i Kristus är en andlig eld, medan teologi, som huvudsakligen bygger på rationell härledning, är likt hö som kan brännas och förtäras av den sanna religiösa erfarenhetens flammor” (s. 9). Boken ska således inte handla om den Ortodoxa Kyrkans lära i första hand, utan om livet i Kristus utifrån den ortodoxa erfarenheten. Att helt uttömmande redogöra för det är och förblir omöjligt för en enda person, men Biskop Hilarion är en lysande representant för denna erfarenhet, och till sin hjälp har han helgon och författare från hela Kyrkans rika Tradition.

I de följande elva kapitlen redogör Biskop Hilarion för allt från olika egenskaper hos Gud till tillvaron i evigheten. Emellan detta ryms tydliga utläggningar om människans skapelse och fall, Kristi inkarnation, Kyrkans väsen och bön. Ständigt återkopplande till, och fast rotad i helgonens skrifter tydliggör Biskop Hilarion den Ortodoxa erfarenheten kring dessa ting. Jag skriver erfarenhet, för boken har verkligen inte karaktär av katekes – samtidigt är det just vad den är, fast på ett mycket positivt sätt. Utan att skriva läsaren på näsan lyckas författaren väcka en längtan i mig som läsare att söka Gud. Boken, som skrivits i det post-sovjetska Ryssland, tycks mig oerhört lämpad att svara på de frågor en människa kan bära på som varit med om radikal sekularisering. Utan minsta antydan till ”kyrkligt förmyndarskap” skriver Biskop Hilarion om vad Kyrkan tror (inte sällan ryms flera uppfattningar om olika frågor i den Ortodoxa Kyrkan), och vad hon inte tror. Det som är och förblir mysterier tas upp, och författaren tar då Traditionens stora mystiker till hjälp: Isak Syriern, Maximos Bekännaren, Symeon den nye teologen bland de tidigare; Serafim av Sarov och Silouan av Athos bland de senare, med flera.

Somliga kapitel är mer intressanta, tycker jag, och somliga mindre. Alla kapitel avslutas med utdrag ur andra författares skrifter, som ytterligare ska belysa det som Biskop Hilarion själv skrivit. De två sista kapitlen är helt fantastiska! Sällan har jag läst så uppbygglig läsning som där. De handlar om ”Gudomliggörelsen” och ”Den tillkommande världens liv.” När det kommer till gudomliggörelsen är den Ortodoxa Kyrkan inte rädd att se saker och ting som de verkligen är, och jag tror att den oräddheten grundar sig i att man också fått ta emot och bevarat redskapen för att vinna frälsningen och livet. Biskop Hilarion skriver: ”Den kristna religionens [religare = ”återsammanbindning”] mål är att nå fullheten av gemenskap med Gud, i vilken vi förenas med honom. I eukaristin förenar vi oss själva med Gud både andligen och kroppsligen. I bönen uppstiger vi till Gud med vårt sinne och hjärta. I erfarenheten av att skåda Gud ser vi honom med våra ‘inre ögon’” (s. 279). Kanske är det som är så bra med just detta kapitel att Biskop Hilarion menar att det är möjligt för människan att bli gudomliggjord. I den Ortodoxa tron myndigförklaras människan på ett helt unikt sätt.

Det sista kapitlet, som handlar om livets och världens slut och evigheten, är väldigt intressant. Här blir det tydligt hur Biskop Hilarion inte bara är en teolog och författare, utan också en förvaltare av Kristi herdaämbete som biskop. Han skriver nämligen inte rätt och slätt ”somliga ska till himlen, och andra (de flesta) ska till helvetet.” Tvärtom sällar han sig till en bred ström av andliga författare i den Ortodoxa Traditionen som ivrigt hoppas och ber för allas slutliga frälsning. Inte som ett tvång, vilket var Origenes misstag, utan som en möjlighet eftersom Gud är kärleksfull och älskar människorna. Han skriver: ”Fastän den ortodoxa traditionen alltid har hävdat att det inte finns någon frälsning utanför Kristus, dopet och kyrkan, innebär detta inte att alla som inte mötte Kristus under sitt jordiska liv kommer att berövas möjligheten att befrias från dödsriket, ty även i dödsriket förkunnas evangeliets budskap” (s. 308). Senare i samma kapitel ställer Biskop Hilarion sig frågan om vad helvetet är. Han förkastar ganska snabbt bilden av helvetet som en brinnande grotta med utstuderade ”lidande-stationer.” Istället menar han, i likhet med Isak Syrierna, att helvetet är en plats i Guds kärlek för de som inte valt att bruka sin fria vilja i enlighet med Guds kärlek: ”De som straffas i Gehenna [dödsriket] gisslas av kärlekens gissel. […] Det jag menar är att de som blir medvetna om att de har syndat mot kärleken plågas mer av detta än av fruktan för straff” (s. 310). Sällan har läsning om helvetet varit så uppbyggligt, paradoxalt nog!

Som avslutning på denna eminenta bok citerar Biskop Hilarion den helige Silouan av berget Athos, om frågan om hur vi ska förhålla oss till vår nästa: ”Så lär oss Guds Ande att ha kärlek till allt, och vår själ att ha medlidande med varje varelse. Hon älskar även sina fiender, och har medlidande till och med med demonerna därför att de har avfallit från det goda” (s.324).

Detta är inte en tung bok. Översättningen är välgjord, och bara på några få ställen kunde jag finna fel i denna första utgåva. Texten flyter alltid på bra, och författaren lyckas redogöra för den Ortodoxa andliga erfarenheten på ett mycket tillfredsställande sätt. För den som vill fördjupa sig i sin tro – och för den som helt sitter fast i en tro som inte är fruktgivande – kan jag verkligen och utan tvekan anbefalla Biskop Hilarion Alfejevs bok: Trons mysterium.

Köp den här.

Fr. Mikael Fälthammar

Advertisements
Post a comment or leave a trackback: Trackback URL.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: